Ü

Jag är trött som en gnu eftersom min sömn har varit ur balans de senaste dygnen, ändå sover jag inte. Vore detta en vanlig kväll hade jag känt mig dålig och typ förbannat internetleverantören för att vi nu sedan igår når ut i världen igen, men idag är inte en vanlig dag. Jag sitter nämligen och väntar på ett program som ska förtälja hur det egentligen låg till med Genesarets sjö. Det var tydligen inte så lätt som jag trodde, att han som låg på sjukbädden i slutet var den som hade gjort det. Eller så var det så. Om det senare är fallet har jag när kvällen är slut lagt en sisådär tre timmar på dator och tv när jag i stället hade kunnat göra en massa bättre saker (vad nu det är).

Den som lever får se.

Nej, nu har jag fan ta mig inte haft lust att blogga på nästan en vecka. Det här skeppet sjunker, flickor och pojkar.
Därför vänder jag mig till er. Vad vill ni läsa på denna anspråkslösa sida i sajberspejs kallad blogg? Alla förslag (kanske till och med Leilas) mottages och genomförs på något sätt. Jag har ändå höstlov om en vecka, då lär jag ha en del tid att blogga, liksom.

Nu är det Way out west.
Sista konserten ikväll är Neil Young, och för pappas skull (och lite för att det är så coolt) ska jag försöka se åtminstone en del, beroende på hur mitt sällskap känner. Young går av vid midnatt.
Klockan nollåtta fyrtiotvå imorgon bitti går mitt och syrrans tåg mot Sundsvall. Innan vi står vid busshållplatsen kvart i åtta ska jag hinna fixa... tja, allt som man behöver för nio timmar på ett tåg. Den sista packningen, matsäck och sånt. Jag ska gå upp halv sju. Senast.

Vilket innebär typ fem och en halv timmes sömn i min egen säng.
Jag kommer somna på tåget och inte vakna förrän vi är på väg tillbaka från Stockholm (där vi ska byta).
Lov-e-ly.

Ska gå ut med hunden.
Möter ena katten på trappen, hon jamar, men det är okej, det gör hon jämt. Hon följer med oss på vår promenad, det är okej, det gör hon alltid.
Vänder mig om när vi kommit en bit på vägen. Ser inte bara en utan två katter, katter som hör hemma hos mig. Tittar framåt igen. Ser en grannkatt.

Känner mig som Råttfångaren i Hameln.

Någonting står inte riktigt rätt till i skallen när man plötsligt tycker synd om de analoga kanalerna som inte sänder längre.

Bloggpaus nu, åtminstone till helgen. Gigantisk biologiuppsats ska lämnas in i övermorgon. Det är bara att bita ihop, intalar jag mig. Biologi. Vem fan behöver det.

Ikväll har jag upptäckt att om man är arg och ger sig ut i skogen och springer en stund, så går ilskan över. Jag sprang genom en ickebelyst skog...sdunge och höll på att krocka med ett medelålders par med hund innan jag hann stanna. På väg hem från dungen märkte jag för ett flyktigt ögonblick att det luktade som det gör i främmande utländska städer sent på kvällen när man har varit på restaurang. Världen är liten. Och jag funderade på om min förnimmelse berodde på att det är en massa basketturister i krokarna, att jag levde mig in i deras situation. Göteborgs östraste stadsdelar är ju så exotiska.
När jag var hemma mötte jag nästan en tjej i min parallellklass och några andra. De gick och bar på något som förmodligen var alkohol, och jag hoppades att de hade sett min och syrrans alkoholpolitiska handling framför garageuppfarten: "häll din öl i en vattenpöl" skrivet i versaler med gatukritor. Och så en massa hjärtan på det. Mindre alkohol åt folket, tack.

När man har lättare att se vilket av Martina Haags äldre barn som lilla Diana liknar mest än samma sak bland barnen man brukar passa, så kan man nog konstatera att man är lite väl insnöad på det här med bloggar.

Sign up for Marit Bergman's mailinglist! Gärna, säger jag och naiv som jag är tänker jag att det väl ska bättre den här gången än sist då jag inte fick upp verifieringskoden.
Och visst. Jag får visserligen upp en kod. Problemet är att hur jag än klickar på bilden för att få olika versioner av samma kod, så kan jag inte komma fram till om det sista tecknet är ett B eller en  digital 8. Chansar hursom på det förstnämnda. Det ska bli spännande att se om det som räknas är att man gör sitt bästa och försöker eller om man måste ha rätt kod för att bli stämplas som icke spammare.

Pappa: - Jag tycker att alla skriver upp vad de har för aktiviteter, så att man kan planera. Så. Vilken kalender använder vi oss av?
Jag: Den gregorianska...

Var jag ensam om att se på Rapport igårkväll? SÄG att jag var ensam om att se på Rapport igårkväll! Det var... hemskt.
Med anledning av det förestående spanska valet gjorde de ett reportage om två homosexuella par, som alltså hade gift sig. De var rädda för att högern ska vinna valet eftersom deras äktenskap då på lång sikt kan komma att ogiltigförklaras, om man drar det hela kortfattat.
DOCK hade de inte bara snackat med dessa par, utan de hade även intervjuat en präst i katolska kyrkan. Han sade "Nu för tiden finns det behandlingar så att dessa personer kan bli av med sin homosexualitet.", typ. Han kan även ha blandat in något om hur onormalt och syndigt det är att bli kär i personer av samma kön som en själv. Jag satt hur som helst i min blommiga fåtölj och hyperventilerade samtidigt som jag halvskrek "det där är ju helt sjukt!", förhoppningsvis i likhet med resten av Sveriges 30+-befolkning.
Ja, jag hade bara tänkt upplysa er om det: Världen är sjuk. Misströsta dock ej! Det går ju alltid att förändra världen lite, lite grand. Som Emil Jensen säger (ungefär, jag har inte lyssnat på'n på ett tag): "För att slå ihjäl homofobin krävs det att vi pussar alla homofober på kinden, för det är lika hotande för dem som det skulle vara för George W Bush om någon förklarade fred mot honom."
Gruppresa till katolska kyrkan i Madrid, någon?

Jag har lyssnat på en massa musik ikväll, denna låt har väl tagit upp ungefär 75% av den tiden. Lyssna på'n flickor (och eventuella pojkar som läser utan min vetskap)! Lyssna på bitterheten och besvikelsen och hennes på något sätt vackert krossade hjärta.  

http://www.youtube.com/v/K7q4qj_M07w

Är det bara jag som har märkt att allt fler stavar den här mannens efternamn med två T men utan apostrof? Bettner alltså.
Jag får bara associationer till "bettskena". Kul att heta det i efternamn, liksom.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om min undran, men: Vad tänker tandläkare när de förväntar sig att man ska kunna prata medan man sitter i behandlingsstolen? Jag var hos tandis i morse då följande utspelade sig.

- Jaha, men du har inte haft några problem med den [tandställningen]?
- Gwäähh. Mmhha.
- Mmm... Men då tycker jag att vi tar ut den här, den behövs inte längre! Vad säger du om det?
- Ggahhh!
---
- Så, då håller du de här [ställningarna som öppnar munnen så att man kan fota] så här och så här... och så håller du där. Håller du i ordentligt nu?
- Mwäähhhh.
- Bra.

Det mest idiotiska måste väl ändå vara alla frågor de ställer. Förväntar de sig ordentliga svar? Men det är klart, går man omkring och pratar med folk som har alla möjliga instrument i munnen hela dagarna så blir det väl lite... ensamt. Till slut inbillar man sig väl att patienterna säger smarta grejer, eller också lär man sig helt enkelt tolka de olika lätena som folk yttrar när de har dentalspottssugar, metallborrar och diverse skrapor i munnen.

Ja, det är mycket patetiskt att skriva blogg om varenda deltävling i Melodifestivalen. Men det är ju så sjukt spännande! Nej, inte vem som kommer vinna kvällens "dödens grupp". Inte vems kläder Kristian Luuk tar på sig. Inte heller hur Berghagen fortskrider med sina planer.
Nej nej.
Den stora frågan är: Vad hittar Björn Gustafsson på ikväll? Å ena sidan kan det bli huuuuur bra som helst, å andra sidan kan det bli ett fett jävla antiklimax om stackarn inte lever upp till allas förväntningar. 
Fast okej. Vad är oddsen för att något som Mr G gör inte blir bra?

(Fotnot: Jag känner mig verkligen ända in i ryggmärgen Svenssonaktig och random, hela Sverige gillar ju plötsligt B to da jörn. Men det gör inget... hoppas jag.)

Va bra. Jag är inte ensam om det här med skottdagsångesten. (Vilken väl i ärlighetens namn är dubbelt obefogad - för det första är det ju fånigt att man måste utnyttja sin extra dag mer än man hade gjort om den varit "ordinarie" och för det andra är det väl nyårsafton som är extra på skottåret? Egentligen...)

Hur som helst. Jag tog inte mitt förnuft till fånga och gjorde något extra. Jag har bara goffat (ÅTTA bitar drömrulltårta!), pratat med folk och tittat på svensson-teve. Jag har väl inte gjort något spektakulärt över huvud taget idag.
Förutom skrivit blogg. Om fyra år kanske jag slår på stort och gör det igen, vem vet?

Jag har alltid varit alldeles för dålig på att blogga, och i synnerhet nu på senare tid. Men nu när min hjärna har börjat inse att den är EN tankemaskin och inte två (det låter mer komplicerat än det förmodligen är), så blir det att livet utanför och livet inuti huvudet sammanfogas allt mer. Innan har jag bara kunnat skriva då det har hänt mer inne i hjärnan än utanför, men... ja. Ni fattar. Därav lite (extra) dålig blogg just nu.

Men jag kan ju berätta att mitt veganprojekt i teorin är nedlagt. Jag insåg att det inte funkar att bo som vegan i ett hem där djurindustrin anses lika okej och naturligt som att plocka blommor. Veganismen får bli när jag har flyttat hemifrån och kan bestämma över mitt eget liv utan att försaka alla människor som vägrar inse fakta. Då jävlar..!

Vad gör man om man har en mamma som är onormalt negativ till att man ska bli vegan? Konstruktiva tips mottages tacksamt, destruktiva är inte att tänka på om jag ska vinna detta.

Det är så u-n-d-e-r-b-a-r-t att ha småsyskon! Av de enkla anledningarna att de
1. är släkt med en och
2. är yngre än en, så man hinner precis kliva ur sina fotspår innan de kliver i.

För två år sedan när jag var ungefär lika gammal som min äldsta lillsyrra är nu så ställde de gamla trotjänarna BWO upp i Melodifestivalen och av diverse anledningar höll jag (mina popparprinciper till trots) på dem. Inte så pass att jag röstade på dem, det gör jag aldrig, men jag hejade. Och jag blev besviken när de inte gick vidare. Jag var besviken i en månad efteråt. Mr Rolinski var ju typ den snyggaste i världen - och han gick inte ens till andra chansen i Melodifestivalen?!

Men nu har det alltså gått två år och mycket vatten har så att säga flutit under broarna, så nu är det syrran min som håller hormonflaggan högt. Lasse Lindh är en av bådas våra favoritartister, så han var naturligtvis favoriten numero uno för kvällen.
Redan under den första uppspelningen av låtarna började det höras mummel bortifrån fåtöljen i andra sidan av vardagsrummet. "TROR de att de är lite bra, att de ska gå vidare?" Hon var som alltid mycket utdömande.
Och när Lindhen försvann ur bilden då fem, vissa av dem mycket mer intetsägande, bidrag togs vidare till "andra omgången", då försvann även syrran. Att se "Du behöver aldrig mer vara rädd" slås ut av en Mika-remake och en låt om kebabpizza förutom de uppenbara låtarna blev nog lite för mycket för henne.

Hon återvände inte ner förrän till Björn Gustafssons entré i programmet, men då satt hon å andra sidan t.o.m (hör och häpna) och skrattade med mig åt darlingens upptåg. Men, såklart, skrattet fastnade i halsen när hon såg att Nielsen och tvillingarna gick till final och att Kanvråla Vägglist inte ens tog sig längre än till Andra chansen.
"Jag hatar det här landet, jävla skitland! Det svenska folket har ju ingen SMAAAAAAK! Vad är det för fel? JAG SKA FLYTTA!
Och Hilma? Varför sjunger man om Norden i den svenska nationalsången?"
"?"
"DÄRFÖR ATT MAN SKÄMS ÖVER SVERIGE, HILMA!"

"Hatar du också Sverige?" frågade pappa mig lite skämtsamt när Hanna än en gång hade lämnat rummet.
"Nej, vi har ju betald föräldraledighet i alla fall..." svarade jag.

Moget. Mycket mognare än för två år sedan. Om ytterligare två år har syster min förhoppningsvis nått samma grad av oerhörd mognad som jag har nu. För att acceptera svenska folkets dåliga smak i musik är som bekant ett av de viktigaste stegen mot vuxenlivet, och gör syrran inte det så kan hon lika gärna uppfylla sin självförutspådda profetia; säga tack och goodbajs och emigrera.