Ü

Lite tomt får vi väl erkänna att det har blivit här? Lite på gränsen till ekande. Lite under gränsen för vad som är acceptabelt.
Jag funderar på att låta det förbli så, låta bloggen vila och sedan starta på ny kula. Helt ny.

Vi får se vad som händer.

Vad gör man inte? Fishy behöver en länk, jag tillhandahåller den!

OK, maybe calling him "Fishy" isn't the best way of marketing Brisbane wedding photographer Jonas Peterson. He isn't at all fishy (as far as I know), it just got into me. He's an ordinary Silverfisk.

(Känns inte riktigt bra att nån på Metrobloggen rankas högre än Mr Peterson himself när man söker på rubrikens titel. Länka ni också, vetja! )

Snart kommer mamma hem med min kamera från lagningen.
Ute spöregnar det.
Kan bli några bilder med kleine Papierböötchen (det ser helt sjukt ut, inte kan det väl vara så man stavar 'liten pappersbåt'?)... bara jag klär på mig något annat än pyjamas.

Jag har den nu. Den ligger i min skivspelare och spelas och jag har både kvittot (hopskrynklat och uträtat för att se lite fräckt ut på bild) och skivlådan här bredvid mig på sängen.

Det började igår. Jag hade lyssnat på Raconteurs mer eller mindre oaavbrutet sedan i lördags eftermiddag och kände nu att jag fick ta mig i kragen och lyssna på något annat. Hur bra låtar och skivor än är måste man ta lite ansvar och inte lyssna sönder dem, på samma sätt som man inte ska äta ett kilo godis på samma gång.
Så jag kollade BB:s myspace, lyssnade på låtarna där och andades lite hackigt av gråtlust efter ett tag. Tänkte som så många gånger förr att "den här mannens skivor måste jag ha!", kollade på klockan och antog att Bengans hade stängt. Jag skulle få överleva till dagen efter (d.v.s. idag).
När jag idag skulle gå iväg till bussen (lugn, jag skulle byta till vagn efter två hållplatser) märkte jag att batteriet i mp3:n var så gott som urladdat, och Walkmanmobilens batteri sjöng även det på sista versen. Ingen musik vare sig på den fyrtiofem minuter långa resan till skivaffären i andra änden av stan eller på hemresan. Men det gjorde inget. Fokus på målet, då överlever man allt.
Jag klev av trean vid Stigbergstorget och gick i snålblåsten de tjugo metrarna från spårvagnshållplatsen till Bengans entré. Gick ner till vänster i källaren, tog ett djupt andetag och började botanisera.

För så är det: Man måste kolla utbudet först, innan man kan sikta in sig på något speciellt. Dessutom var jag för nervös för att orka med ett platt fall när jag väl nådde Benson. Tänk om den var tom? Alltså jobbade jag mig lite diskret förbi 59-kronorsborden, ner mot avdelningen där skivorna står i bokstavsordning. Och där, på B, såg jag den. Under Benson, Brendan stod Lapalco, mina drömmars skiva. Jag sprang de sista stegen fram dit och lyfte den som i ett lyckorus.
Sedan gick jag och höll skivan mot mitt bröst i den knappa halvtimme jag gick och kollade på andra skivor att fylla ut min tygkasse med. Men ingen tillräckligt bra fanns. Allt var perfekt nu, ingen annan skiva skulle kunna matcha Lapalco. Jag betalade skivan med en hundralapp, sade "du, jag behöver ingen plastpåse", gick ut (fortfarande med skivan tryckt mot min kropp) och tog spårvagnen hem igen.

Egentligen låter inte skivan så bra ännu. Den måste få växa lite först. Nu är det mest känslan av att vara innehavare av Lapalco som är grejen. Lite som när man har fått barn, kan jag tänka mig. Man känner ju inte till bebisens personlighet när den kommer, ändå är den ju bäst, eller? Jag känner inte Lapalco än, men jag vet att den kommer bli bland de bästa skivorna jag äger. Trots att BÅDA versionerna av Metarie saknar "I've rehearsed a little speech, I haven't practised what I preach"-delen.