Ü

   En kväll när jag var riktigt nere i skiten och behövde något att hålla fast i för att ha grepp om verkligheten, satte jag igång Fredrik Lindströms sommarprogram för att känna mig riktigt trygg. Det är nämligen så att få saker menade att vara roliga kan få mig att skratta, men denna knappa timme prat är en av de saker som lyckas. Första gången jag hörde det satt jag på tåget och grät, både av skratt och av ansträngningen av att hålla inne detsamma, och spolade tillbaka för att spela upp vissa bitar för min syster, samtidigt som jag försökte kasta blickar på mina medresenärer. Man vill ju inte stöta sig med någon.

   Hur som haver. Där låg jag nu i mörkret och hade valt helt fel strategi för att somna. Fnissade högt för mig själv när samtalen med SJ:s rösttjänst kom, de är det lättaste att peka ut som roligt. (Jag vann till och med över min högst svårflörtade mamma till FL-fancluben när jag spelade upp dem för henne. Detta på en annan resa, med bil på väg in i Nynäshamn, uppspelat på dator med urkassa högtalare.) Och någonstans längs vägen nådde jag en helt lysande slutsats: Fredrik Lindström är det enda eviga, det enda man kan hålla fast vid. Han kommer nämligen alltid finnas. Jag hade gått och blivit troende.

   Nej, det funkar inte så, det begriper jag ju nu. En människa är inte evig, och jag kommer förhoppningsvis få leva en lång tid utan denne som min profet. Han har, om man ska vara ärlig, faktiskt inte gjort särskilt mycket för världen. Skrivit böcker som det var så länge sedan jag läste att jag glömt merparten av vad som stod i dem. Liknat Sveriges bildande vid sammanslagningen av två bryggerier. Det bästa han gjort är egentligen sommarprogrammet från i somras. 
Men nu är det som det är. Oavsett hur mycket hellre jag velat tillhöra Jack White-ismen (vilket i och för sig inte var långt ifrån häromdagen) eller någon annan käck religion, är det här nog den väg jag måste följa. Och då känns det ju tungt att föremålet för min antagliga religion åkte ur På spåret igår, om inte annat så visar det på två saker:
1. Fredrik Lindström är inte evig, av nämnda anledning, och
2. han är minst av allt ofelbar. Jag menar till och med jag tog Brisbane på 8 poäng. Visst är det lätt att vara efterklok, men - Hongkong?  

   Nåväl. Så fort jag kämpat mig igenom jullovets låneböcker (fem stycken är fortfarande inte utlästa) och de jag lånat sedan dess, ska jag ge mig in i the great world of världens dåligaste språk. Gudarna ska veta att det behövs.

- Att gå in på last.fm, klicka på Brendan Bensons namn, gå till topplyssnarlistan och läsa "HilmaS lyssnar på Brendan Benson 16% av tiden". Av någon anledning tycker jag att det är mäktigt.

- Pingviner. Visste du till exempel att de står i en stor hög för att hålla värmen när det är extra kallt? Sedan varvar de så att de som står ytterst får röra sig in mot mitten och vice versa. Shared poverty helt enkelt, genialiskt.

- SR Tyska som poddradio. Perfekt att fördriva dötid på spårvagnen med, och jag förstår nästan allt de säger nu.

- Den sista dagen som är kvar innan helgen (a.k.a. Guds gåva till människan). Här ska läsas, det säger jag dig.

Mja. Jag försöker komma fram till om det är okej att försumma skolarbetet under mina förhållanden; ingen som helst ork eller inspiration och i ett fall inte ens någon information om vad jag ska göra. Det lutar åt att det är godkända anledningar, särskilt som jag redan har gjort dagens skörd av läxor och provplugg.

Problemet är bara att under tiden som jag funderat över detta heta spörsmål har jag tappat sugen för allt roligt också. Surt! Det är tungt att vara tonåring, jag säger då det.

  Jag är inte en sådan som springer hos läkaren var och varannan dag. Heller inte hon som alltid började blöda näsblod eller somnade i maten på dagis. Därför är det lite spännande för mig när det händer konstiga saker med min kropp, jag vill ha det sagt innan jag fortsätter förstår du.
  Nu har jag fått en jätteskum åkomma på vänster öga. Det är som att muskeln som sitter längst ut mot tinningen har sträckt sig eller nåt och med jämna mellanrum börjar darra. Ibland är det också som att ögat klibbar ihop sig och jag har svårt att ha det öppet på rätt sätt. Hela dagen har jag irriterat mina kompisar med 'men WAAH, du, darrar mitt öga?" och fått nekande svar med hånskratt någonstans i botten. Hypokondriker skulle jag gissa att de kallar mig. Vaddå hypokondriker säger jag.
  Jag hade kunnat acceptera det här om det inte vore för att jag är SEXTON bast. Ögonsjukdomarna börjar väl knacka på vid sjuttio någon gång? Det finns inte med i min planering att bli halvt blind innan jag ens tagit studenten, that's for sure. Dessutom har jag redan ett synfel på drygt -2,00 plus brytningsfel. På vanlig svenska innebär det att jag ser ganska dåligt och helst inte lämnar glasögonen hemma en hel dag utan ersättningshjälpmedel. Ögondarr försvårar seendet ännu mer, om inte annat så får jag en halv hjärtattack varje gång det börjar strama vid vänster tinning.
  Nu ska jag gå på helg. Blunda i fyrtioåtta timmar och hoppas på det bästa.


(Höjden av fantasibrist när det kommer till rubriker måste väl ändå vara att använda samma textrad två gånger - inom loppet av ett drygt halvår?)

Fan. Är det så här det ska vara att ha en supergrupp som största favoritband? Hela tiden konkurrerar White Stripes, Brendan Benson och Raconteurs om min uppmärksamhet. (Ibland Greenhornes också, men det är på en lägre nivå.) För en stund sedan märkte jag att jag råkat älska The nurse med TWS på Last.fm, och utbrast "jag har för helvete aldrig älskat en låt av WHITE STRIPES?!". Trots att jag gillar dem.
Jag antar att allt ställs i proportion till vartannat, att BB på något sätt hamnar ovanför både Racs och TWS för att Jack White är en så pass dyrkad superkändis, ansedd som gud i vissa kretsar. Man måste ju ta den svages parti i sådana lägen. N'est-ce pas?

Jag satte mig själv i musikalisk karantän i eftermiddags. Det innebar inga vita ränder, inga berättare och ingen som helst BB Bumkin förrän jag hade rett ut konflikten. Och det höll fram tills för knappt fyrtio minuter sedan, då jag till sist kom fram till något slags slutsats: Man kan ha flera bästisar. Känslorna räcker till alla. Nu har jag lyssnat på BB praktiskt taget dygnet runt i en vecka, då kanske det är dags att kompensera det med lite White Stripes? Man måste ägna alla tid och energi, annars lämnar de en.

Jojo. Nu är hon nöjd med sig själv, prettobarnet.

Antar att jag som, tja, bokläsare lika gott kan göra detta; summera de böcker jag läst i år.
Jag har hunnit med 116 böcker hittills under 2008 och har inga förhoppningar om att hinna läsa ut Aidan Chambers 'Now I know' innan tolvslaget imorgon. Av dessa böcker har 18 varit på engelska, 5 stycken (varav en inte blev läst mer än till en tredjedel) på tyska och en på norska (!).

Så kan jag ju försöka rangordna några av årets läsupplevelser också*, vilket förstås är jättesvårt. 'Min typ brorsa' och 'Sonnentaube' exempelvis handlar mer om vardagslivet medan t.ex. 'Odjurens stad' utspelar sig i en djungel på andra sidan jorden. Men det är också det som är charmen antar jag, att man kan läsa om så spridda saker och ändå...hålla ihop. Eller något annat lika pretto.

Tio i topp, bästa böckerna:

1 Vykort från ingenmansland, Aidan Chambers
Jag vet inte om jag kan motivera på något bra sätt varför den här boken hamnar på första plats och inte någon av de andra. Kanske är det att det är en mognare och finare ansedd bok än t.ex. nummer två, det är en mycket möjlig förklaring. Inte för att jag inte tyckte om den, för det gjorde jag förstås! Jag borde ha läst den någon gång i juli 2007 känner jag, för boken gav en extrem längtan efter att få åka till Amsterdam. Sommaren 2007 gjorde vi ett dygnslångt stopp i  Nederländernas huvudstad på väg genom Europa, och det hade ju varit bra att tajma det med läsningen av boken... Men jag ska inte klaga. 2008 års bästa bok läst av undertecknad ger ju bara en anledning att åka dit!

2 Kiss, Jacqueline Wilson
Åh, den här boken är stundtals helt jäkla underbar. Det faktum att huvudpersonerna bor grannar och att Carl i mitt huvud ser ut som Thomas Sangster och att hans föräldrar "har anat det länge" när Den Stora Hemligheten avslöjas är bara några fina detaljer. Read it or be rectangular.

3 Ängeln, Bali Rai
Även här spelar omständigheterna, under vilka jag läste boken, roll. Min pappa recensenten hade fått hem en pappersbunt med omslag, som utgjorde manuset till denna bok, och så fort han var klar med den fick jag ta över. Det är rätt bökigt att läsa en bok som bara är en massa papper, man jag stoppade in dem i en mapp och satte igång. Det tog en knapp dag så var jag färdig, och maken till spännande ungdomsbok får man leta efter. Slutet sedan, vem hade kunnat förutse det?

4 Om jag kunde drömma, Stephenie Meyer
Den här boken har jag inga större minnen av, det var mer att jag skrev upp den som en blivande favorit och, förstås, att det faktiskt är en jättebra story. "Helt magisk och underbar bok" har jag noterat om den. Tja, jag kan inte säga annat nu.


5 Odjurens stad, Isabel Allende
Här får du informationen på spanska vilket är dåligt dels för att du kanske inte är jättebra på spanska, dels (framför allt!) därför att omslaget är tusen gånger finare i den svenska utgåvan. Men det är ju lätt avhjälpt; framsidan kan man googla och på spanska är det väl bara att gissa hälften av orden.
Det var också omslaget som fick mig att fastna för boken, den första i en trilogi som får representeras av denna inledande bok. Sedan blev jag inte besviken, och det var äventyret och resan som gjorde att jag blev så förtjust i den och dess efterföljare.

6 Sonnentaube, Irma Krauβ
Det är ju inte bara berättelserna och böckerna i sig som gör att man minns dem som bra, ofta är det ju också andra saker som påverkar. Så var det nog lite i det här fallet. Jag fick boken av mina föräldrar när de varit på snabbvisit nere på kontinenten, de ville uppmuntra mina tyskstudier. Naturligtvis blev jag himla glad och lyckades inte riktigt spara boken till jullovet då jag visste att jag skulle ha tid att läsa den, utan satte igång redan i mitten av november. Bonus när man läser böcker på andra språk är förstås att man lär sig så många ord, så även i detta fall. Men jag förstod bra mycket mer än jag hade väntat mig!

7Jorden är tuff och naken, Jon Ewo
Denna bok liksom 'Odjurens stad' får representera an hel trilogi. I detta fall är representanten den avslutande delen, syntesen (de två första benämns alltså som tes och antites), och egentligen tycker jag nog inte bättre om någon av böckerna. Favoritpersonen är dock Frank, i mitt huvud 'spelad' av Brendan Benson. Frågan är om det är Frank som är så sympatisk att han får se ut som BB eller att han blev Den Ultimate Mannen först efter utseendevalet?

8 Busfahrt mit Kuhn, Tamara Bach
Återigen en present som uppmuntran för mina studier. Denna bok fick jag när jag slutade nian, jag och tre andra ur tyskagruppen (vilken i och för sig som mest bestod av typ tolv pers) fick ta emot 'stipendium'. Och man blir ju alltid glad över att få böcker!
Jag älskar att läsa om folk som reser, och att målet här var en festival gör inte saken värre direkt. Jag minns dock att jag hade en invändning mot att personerna i boken åker bil, jag hade föredragit tåg... (Denna bok läste jag nämligen då min klimatångest var som störst, och hela det tänket lade sig som en filt över upplevelsen.) Nu blir det till att läsa om boken om ett tag för att se om jag förstår mer, för vad jag minns var det rätt luddigt sist.

9 Min typ brorsa, Johanna Lindbäck
Det var en sådan lättnad att läsa denna bok: Äntligen en bok skriven för ungdomar på ett ungdomligt men ändå  trovärdigt språk! I dessa dagar kan sådant få upp en bok rätt långt på årsbästalistan, vuxna författare har en förmåga att konstla till sitt språk något otroligt när de ska hänga med i 'kidsens tugg'. Awful. Storyn i sig är också trovärdig med härliga personer, även om slutet var en ordentlig besvikelse.

10 Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripe
I somras hade jag som mål att läsa sextio böcker. Det målet uppnådde jag inte, men jag fick i alla fall en hel del böcker lästa, och jag tog emot tips bland annat av Nevnarien. Dessutom kändes det här lite som en sådan bok man bör läsa innan man blir alltför gammal.
Gripe skriver lite som Jostein Gaarder gör i framförallt 'Spelkortsmysteriet' och 'Sofies värld', och det är just det draget jag gillar. Det lite spöklika, övernaturliga som inte går att förklara. Som schacktanten exempelvis...


Nu kanske man ska dra till med en musiksummering också, även om det är svårare eftersom jag inte på samma sätt för dagbok över vad jag lyssnar på... Vi får se.


*fan, det känns som att det är min mamma som skriver detta...

   Härom natten hade jag en av de mer fantastiska drömmar jag haft på bra länge (nej, jag tycker inte heller att det är så roligt att läsa om folks drömmar, detta är ett undantag från regeln 'behandla andra som du själv vill bli behandlad'). Den gick i stort sett ut på att Brendan Benson hängde på biblioteket och jag upptäckte honom, varpå jag började prata med honom. Mr Benson hade nämligen sin studio på detta bibliotek, vilket var som en blandning mellan Stadsbiblioteket här i stan och det bibliotek där min pappa jobbar. Det fina i kråksången var att mannen snackade flytande svenska, vilket gjorde kommunikationen oss emellan mycket lättare. Visst, jag ligger på en relativt hög nivå även i engelska i och med att jag går språk, men flytande skulle jag inte kalla det. 
   När jag började känna att uppmärksamheten började gå all annanstans än till mig, drog jag till med "men du Brendan, jag såg ju Jack [White] härom dagen, han är lärare på min skola!", och strax efter detta vaknade jag. Vilket föranledde en plötslig längtan tillbaka till sömnen. Hur coolt vore det liksom inte med BB i en liten bur på pappas jobb, eller med Jack som musiklärare? Det kanske är dags för det nya albumet snart, huh?

Edit: Här säger han att plattan kommer 'probably early next year'. Det skulle mycket väl kunna vara om tre dagar, eller hur?

Julgranen är inne och ska förstås prydas, men innan något krimskrams kan börja belamra dess grenar skall den stagas upp och stjärnan sättas i toppen. Pyttesyrran klättrar upp på en stol för sistnämnda ärofyllda uppdrag, men når inte och jag får träda in. Problem uppstår snart.
"Pappa? Du tror inte att man kan tälja till toppen lite? Stjärnans öppning är för liten för att få plats på grantoppen."
Pappa står i köket i färd med att laga tusen julmaträtter, så han kan inte leta fram någon lämplig kniv just nu. I stället roar jag mig med att leta efter Bläckfisken, toppdekoration fram tills strax efter millennieskiftet då min bror fick nog och köpte en stjärna i en gayaffär. Lönlöst kanske jag ska tillägga att sökandet är.

Nåväl, en kniv kommer i alla fall fram så fort vegetarisk rätt #52986 skjutsats in i ugnen och jag filar på trädets spets medan fadren kutar iväg för att leta upp någon bild till årets elektroniska julhälsning. Det är lättare sagt än gjort att få stjärnan att få plats på toppen, märker jag, men ger inte upp! I stället blir resultatet något taffligt: Stjärnan slår i taket och böjer hela toppen för att få plats, men jag känner mig nöjd med min insats.
"Men vad fan, nu lutar den ju framåt!" hör jag far min ropa just som jag lämnar brottsplatsen för att hämta kameran och föreviga mitt verk. Jaha. Tillbaka igen, gör om - gör rätt! Fadren lyckas räta upp granen - som nu börjar få tillnamn som 'den jävla' och "helvetes-". Nu kan vi börja bry oss om att binda fast barrhögen.

Jag hittar en bit snöre vi kan använda, knyter fast den i soffan vid matbordet och ska sedan försöka nå trädets stam genom att ta omvägen bakom vitrinskåpet.
"Så drar granen med skåpet i fallet", förklarar pappa. Jojo, vi kör med katastrofförsäkring. Medan jag går ner på alla fyra för att trixa med snöret bakom möbeln, säger jag att "jamen det är en fin tradition, det här med julgran, verkligen... GUD vad jag ska njuta av den sedan, ojoj! Aktiv njutning fram till tjugonda'n, inget ska få förstöra min granupplevelse".
Efter fem minuter och lika många olika vägar bakom vitrinskåpet, har vi bundit fast granen tillräckligt för klara eventuella efterskalv från jordbävningen. Jag landar i soffan för att njuta av resultatet.
"Sådärja", säger pappa och beundrar även han vårt jobb. "Var sade du att belysningen låg, då?"
Jag hittar lådan med elektriska ljus i någon av alla julpyntslådor som belamrar golvet i vårt vardagsrum och räcker honom den.
"Var det här verkligen den vi hade förra året?" frågar pappa förvirrat. "Den här är för utomhusbruk..."

Det började väl med att jag skulle ha några kompisar här över natten. Pappa skulle iväg och handla och jag bad honom köpa frukostmat så att det räckte till ett halvt kompani. Pålägg, till exempel.
"Jaha, vaddå för pålägg?"
"Ja, inte vet jag! Vad äter man på smörgåsen nu för tiden? Skinka, ost, grönsaker... Det blir nog bra."
Så han drog iväg till affären vars namn låter som en gammal tv-personlighet och hann även komma tillbaka under den tid jag var hos grannarna och utsatte mig för stans alla dagisbaciller. När jag kom hem igen var kylskåpet fyllt med det jag hade önskat. Där var osten och skinkan, och till och med en famnfull ledsna, avkvistade tomater låg i köket och skämdes. Han hade dessvärre också införskaffat min stora synd i livet: Salami. Både pepparsalami och vitlökssalami.

Men här skulle inte ätas salami, och det gick väl bra att hålla på så länge korvskivorna låg paketerade inne i kylen. När de däremot kom fram på frukostbordet i förmiddags, hade jag nästan svårt att hålla mig. Det var den sista biten förstånd som hindrade reptilhjärnan från att gå till anfall på salamin.
Förstår du, lilla läsare? Jag, vegetarian sedan nästan tre år, sitter och bara vill slita upp ett paket med tunna skivor av, typ, smaksatt prickigkorv!
Förhoppningsvis är det bara sältan jag vill åt, att tugga på lik äcklar mig dessbättre trots allt, så jag får se till att överdosera saltet ikväll. Kan se det som ett tillfälle att testa om det stämmer att man dör av att äta en matsked salt.

Yehey.

Jag är trött som en gnu eftersom min sömn har varit ur balans de senaste dygnen, ändå sover jag inte. Vore detta en vanlig kväll hade jag känt mig dålig och typ förbannat internetleverantören för att vi nu sedan igår når ut i världen igen, men idag är inte en vanlig dag. Jag sitter nämligen och väntar på ett program som ska förtälja hur det egentligen låg till med Genesarets sjö. Det var tydligen inte så lätt som jag trodde, att han som låg på sjukbädden i slutet var den som hade gjort det. Eller så var det så. Om det senare är fallet har jag när kvällen är slut lagt en sisådär tre timmar på dator och tv när jag i stället hade kunnat göra en massa bättre saker (vad nu det är).

Den som lever får se.