Girl, you got those eyes that see

Jag har helt galet ont i min högra hand. Voltarensalvans innehåll har kletats ut både en och två gånger på den arma lemmen, men förgäves. "They'll have to chop it", hade Ron Weasley sagt. "Det kan vara något reumatiskt" sade min mamma.
Det roliga, för det är så man ska se det, är att det är en väldigt diffus smärta, denna. Jag känner att jag har ont i handen, men inte var. Kan vara i benet som går upp till pekfingret (lågoddsaren hittills). Kan också vara högra delen av gränsen mellan handled och hand. Det skulle till och med kunna vara i knogarna som skon klämmer. Och ingenting hjälper. Jag går omkring med handen som... tja, tänk er hur Wormtail ser ut när han har skurit av sin hand i HP&tGoF. Ungefär så bär jag min stackars hand, med vörnad och omtanke om att inget ska hända den.
Nyss stödde jag mig på handen när jag skulle sätta mig upp. Dålig grej. Det kändes ungefär som att handen skulle gå av.
Ändå har jag haft den här typen av smärta i samma stackars hängande lilla kroppsdel innan, varken jag eller handen är några noviser på området. När det har varit så här innan, så har det alltid gått över av sig självt inom ett par dagar. Lika plötsligt som det kom. Så jag väntar. Och använder den otränade vänstern till allt. Må dagarna gå fort nu.

http://www.youtube.com/watch?v=1pu0ZxQ6M70

Kalla mig oteknisk.

Arga lappen 2.0

Ni vet min alkoholpolitiska aktion? Well, det är inte så mycket med den längre. Den är rättare sagt försvunnen.
Yes, försvunnen. Och jag fattar ingenting! Det har inte regnat sedan jag målade dit den, så det har inte gått bort den vägen. Ärligt talat ser det lite... skrubbat ut. Vilket leder mig till slutsatsen att det är en väldigt arg och bitter stackars människa som, i skydd av antingen mörkret eller min vistelse i skolan, har satt sig på knä på trottoaren utanför mitt hus och skrubbat bort mina fem gatkriteord. Jag ser det verkligen framför mig: Bekymmersrynkan mellan ögonen, hinken med såpvatten så att det ska gå bort ordentligt, de bittra tankarna, "de ska inte komma här och tro att de kan förpesta min tillvaro... mhgggg... Jag finns också, och jag vill inte se sånt här!".
Stackars sate. Snacka om att ta begreppet "arga lappen" ett steg längre.

Men hallå?

Vad är grejen* med den här hajpen kring cupcakes? Varför kalla dem cupcakes över huvud taget? Näe, tacka vet jag muffins (en muffins - flera muffinsar, eheh).
Är det förresten någon relevant skillnad mellan cupcakes och muffins - förutom förstås det något mer bajsnödiga amerikanska namnet?


* så ofta som jag använder mig av detta uttryck skulle jag snart kunna ta över bloggen.

"Sleepyhead" hette en bok jag läste under sportlovet.

Det är lustigt, det här med sömn och psyke. Om jag ska upp åtta på morgonen så kan jag minsann leva med att inte somna förrän fem timmar innan (okej, jag gjorde det förra veckan och det var kanske inte att rekommendera trots allt) eftersom jag blir övertrött och går som på duracell hela dagen. Men om jag ska vakna bara den minsta lilla halvtimme tidigare för att gå ut med hunden, då ska jag helst ligga vid nio. Sova innan halv.
Okej, det är inte jätteroligt att gå ut med hunden i Göteborgskt klimat på måndag morgon då man börjar halv tio. Men denna jättepessimism..? Något för huspsykologen (d.v.s. mig själv) när alla högstaplade problem innan detta är avklarade. Nu är klockan tjugoett och trettioett och jag har inte ens borstat tänderna, godnatt.

Ni oxå?

Jag har funderat i flera år men ännu inte kommit fram till något vettigt svar på denna fråga: Vad i hela fridens namn är grejen med att förkorta ordet "också" så att det blir "oxå"? Det är ju inte logiskt på något sätt! Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig uttalat O:et i 'också' som det låter i alfabetet utan som "Å", så "åxå" vore enligt mitt tycke en bra mycket bättre förkortning. Nu ser ju det i och för sig ut som att man råkade missa hela grunden i svenska språkets stavning någonstans på lågstadiet om man skriver "ska ni åxå dit?", men vad gör man inte?


Med hopp om en reform av skriftspråket så att det till punkt och pricka följer talspråkets uttal,

Vän av ordning


Utklädning

Jag ser mönster. Nu för tiden verkar det vara många som "leker fjortisar". Och jag börjar fundera: Har man inte ett väldigt tråkigt liv om man leker fjortis? Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att klä ut mig och så, ser liksom ingen poäng i det, och att klä ut sig till fjortis måste ju vara ännu värre. Om man dessutom är äldre än tolv.
Eller också är det bara ett sätt att få leva ut sitt inre jag, mwahah.

Livets mysterier utökas...

Jag brukar sitta barnvakt hos mina grannar lite då och då när familjens föräldrar jobbar eller helt enkelt vill ha lite tid för sig själva, dock inte så ofta på senare tid eftersom de fick sitt tredje barn i somras. Men tillräckligt ofta för att jag kan säga "jag brukar" istället för imperfektformen av uttrycket, liksom. 

I höstas nån gång så skulle föräldrarna iväg en stund på kvällen och jag fick i uppdrag att typ kolla på Bolibompa och sedan natta barnen. En baggis, tänkte jag såklart. De här barnen är snällast i världen och bråkar aldrig, så det hela förflöt jättelugnt. Jag och I läste med gemensamma krafter om Rödluvan samt De tre små grisarna för K när hon skulle sova, och sedan satte jag och I oss med Rasmus på luffen för att läsa den. Problemet var bara att I hela kvällen hade varit lite mammig och ville stanna uppe tills föräldrarna kom hem - vid niosnåret. Gulp, tänkte jag, hur länge låter man en femåring vara uppe en vardagskväll?

Hela kvällen är egentligen mer eller mindre en minneslucka, för I fick borstade tänder, pyjamas på och godnattbok läst för sig av mig utan att jag minns det. Jag kan verkligen inte begripa hur allt det där hände utan att jag hade planerat det! Så här i efterhand tänker jag ju att det är självklart att gossen kan få stanna uppe tills mamma och pappa kommer hem, om det bara är för föräldrarna att stoppa honom i säng sedan. Men den sinnesnärvaron hade jag uppenbarligen inte då. I alla fall inte annat än i autopilotläge...

Naturens under

Här sitter jag i godan ro och känner mig lite snäll eftersom jag gosar lite med katten medan jag uträttar onödigheter på datorn. Jag försöker att inte irriteras av att hon kliver omkring på touchpaden, leker med (drar ur) bokmärket i "Herr der Diebe" och sticker klorna i mina lår.
Det är fine för mig.
Men när hon sedan efter att slugt ha slickat mig på hakan och halsen börjar BITAS i nämnda kroppsdelar, då så jävlar vet jag inte om jag kan tolerera det längre. (Sedan undrar man ju hur i h-e hon lyckas greppa med käkarna om min haka? Alice är ju en hyfsat liten katt som således har en ganska liten mun medan min haka är tämligen stor jämförelsevis...)


RSS 2.0