Ü

Det är så u-n-d-e-r-b-a-r-t att ha småsyskon! Av de enkla anledningarna att de
1. är släkt med en och
2. är yngre än en, så man hinner precis kliva ur sina fotspår innan de kliver i.

För två år sedan när jag var ungefär lika gammal som min äldsta lillsyrra är nu så ställde de gamla trotjänarna BWO upp i Melodifestivalen och av diverse anledningar höll jag (mina popparprinciper till trots) på dem. Inte så pass att jag röstade på dem, det gör jag aldrig, men jag hejade. Och jag blev besviken när de inte gick vidare. Jag var besviken i en månad efteråt. Mr Rolinski var ju typ den snyggaste i världen - och han gick inte ens till andra chansen i Melodifestivalen?!

Men nu har det alltså gått två år och mycket vatten har så att säga flutit under broarna, så nu är det syrran min som håller hormonflaggan högt. Lasse Lindh är en av bådas våra favoritartister, så han var naturligtvis favoriten numero uno för kvällen.
Redan under den första uppspelningen av låtarna började det höras mummel bortifrån fåtöljen i andra sidan av vardagsrummet. "TROR de att de är lite bra, att de ska gå vidare?" Hon var som alltid mycket utdömande.
Och när Lindhen försvann ur bilden då fem, vissa av dem mycket mer intetsägande, bidrag togs vidare till "andra omgången", då försvann även syrran. Att se "Du behöver aldrig mer vara rädd" slås ut av en Mika-remake och en låt om kebabpizza förutom de uppenbara låtarna blev nog lite för mycket för henne.

Hon återvände inte ner förrän till Björn Gustafssons entré i programmet, men då satt hon å andra sidan t.o.m (hör och häpna) och skrattade med mig åt darlingens upptåg. Men, såklart, skrattet fastnade i halsen när hon såg att Nielsen och tvillingarna gick till final och att Kanvråla Vägglist inte ens tog sig längre än till Andra chansen.
"Jag hatar det här landet, jävla skitland! Det svenska folket har ju ingen SMAAAAAAK! Vad är det för fel? JAG SKA FLYTTA!
Och Hilma? Varför sjunger man om Norden i den svenska nationalsången?"
"?"
"DÄRFÖR ATT MAN SKÄMS ÖVER SVERIGE, HILMA!"

"Hatar du också Sverige?" frågade pappa mig lite skämtsamt när Hanna än en gång hade lämnat rummet.
"Nej, vi har ju betald föräldraledighet i alla fall..." svarade jag.

Moget. Mycket mognare än för två år sedan. Om ytterligare två år har syster min förhoppningsvis nått samma grad av oerhörd mognad som jag har nu. För att acceptera svenska folkets dåliga smak i musik är som bekant ett av de viktigaste stegen mot vuxenlivet, och gör syrran inte det så kan hon lika gärna uppfylla sin självförutspådda profetia; säga tack och goodbajs och emigrera.