Ü

Helvete vad pissad jag skulle vara på mig själv om jag var min egen granne nu. För eftersom det är värmebölja (läs: högsommar som man inte hunnit vänja sig vid) måste man ha öppna fönster tjugofyrasju, grannarna likväl som jag. Och nu har jag spelat så gräsligt dålig musik flera dagar i rad, högt, så att det hörs ut.
Det började härom veckan med Serbiens vinnarbidrag i ESC från förra året. Sedan har t.ex. I promised myself och Heartbreak lullaby med A-teens gått på repeat innan jag bytt till Ever fallen in love?, Shrekversionen. Nu senast var det Nu tändas tusen juleljus med Carola som jag lyssnade på. Vad kommer härnäst?

Mördarveckan är härmed officiellt avslutad, och detta på ett utomordentligt bra sätt (NO-redovisning, chans på höjning i biologi, SO-redovisning, hela klassen väldigt tagen av WW2, en knapp timmes frivillig övertid)! Som belöning för detta, eller rättare sagt för att jag inte bröt ihop under min Anne Frank-redovisning, hade jag bestämt mig för att köpa godis. Sagt och gjort - det bar iväg till kvarterets Ica-affär!
Och när man plockar godis ur sådana lådor med lock, ni vet, så blir det ju... lite svårt att hantera för en tvåarmad människa. Jag stod där och höll påsen i vänster hand och skyfflade godis med andra handen SAMTIDIGT som jag höll uppe luckan till godislådan med höger underarm. Det är man ju så van vid, så man tänker inte på det. Därför blev jag först lite ställd och sedan lite varm inombords när en man bakom mig höll upp luckan åt mig medan jag plockade åt mig några dumlekolor. Det är fan ta mig beviset för att det finns hopp för människan.

Nu får jag skärpa mig och börja vara glad igen. Never mind att jag grät så många gånger idag att jag till slut ställde in mig på att nästa anfall skulle komma när som helst, skit i det faktum att jag kastade ett badmintonrack i golvet på idrotten.

För när man är i alla fall lite inställd och nästan glad över att få skriva ett manus till en muntlig redovisning i historia samtidigt som ens påtänkta märke på "bal"-klänning blir hyllat av modeguruN numero uno (HP i ens klass) OCH I'm yours med Jason Mraz kommer på radion och tonerna blandar sig med trafikljuden som hörs genom det öppna fönstret vilket döljs av en gardin för att solen inte ska bländas.
Då kan man fan inte gnälla.

Vecka 20, i klass 9c även känd som mördarveckan, har inte ens börjat. Ändå är jag redan trött på den. Trött på alla dess inlämningar och allt annat skolarbete, visst. Och ännu tröttare på alla regler som kommer efteråt. Man måste ha ett jobb för att överleva, bara en sådan sak. Vem fan vill jobba? Jag vill bo i en skog och käka nötter, inte köra papper i dokumentförstöraren, papper som två minuter tidigare lämnade skrivaren. Jag vill inte behöva tänka så jävla mycket, vara medveten om allt. Det räcker nu.

Jag nämnde väl lärarstudenten? Det är förmodligen delvis hans fel att jag sitter här och inte tar itu med SO-redovisningen som ska vara klar på tisdag. Han ingjöt en så otrolig inget-löser-sig-känsla i mig, eller snarare hjälpte han den att hitta tillbaka. Den har varit försvunnen i alla fall sedan min senaste prao-period var över, men det var väl dags igen nu. Eftersom prao är obligatoriskt och ett framtida arbete också är det. Eftersom jag har mått illa och gråtit varje kväll när jag har haft praktik. Eftersom den här läraren skulle bräcka oss i hur mycket hemarbete vi har. Allt sammanfaller, all good things come to an end.

Det blir bara värre, är väl kontentan av det hela. Jag vill minnas att Anton Berg, programledare i radio, en gång sade att "livet blir kanske inte bättre, men man blir bättre på att leva det". Ibland tvivlar jag. När man har varit utbränd flera gånger om redan i grundskolan. Och verkligen inte orkar en till depression.