Ü

   En kväll när jag var riktigt nere i skiten och behövde något att hålla fast i för att ha grepp om verkligheten, satte jag igång Fredrik Lindströms sommarprogram för att känna mig riktigt trygg. Det är nämligen så att få saker menade att vara roliga kan få mig att skratta, men denna knappa timme prat är en av de saker som lyckas. Första gången jag hörde det satt jag på tåget och grät, både av skratt och av ansträngningen av att hålla inne detsamma, och spolade tillbaka för att spela upp vissa bitar för min syster, samtidigt som jag försökte kasta blickar på mina medresenärer. Man vill ju inte stöta sig med någon.

   Hur som haver. Där låg jag nu i mörkret och hade valt helt fel strategi för att somna. Fnissade högt för mig själv när samtalen med SJ:s rösttjänst kom, de är det lättaste att peka ut som roligt. (Jag vann till och med över min högst svårflörtade mamma till FL-fancluben när jag spelade upp dem för henne. Detta på en annan resa, med bil på väg in i Nynäshamn, uppspelat på dator med urkassa högtalare.) Och någonstans längs vägen nådde jag en helt lysande slutsats: Fredrik Lindström är det enda eviga, det enda man kan hålla fast vid. Han kommer nämligen alltid finnas. Jag hade gått och blivit troende.

   Nej, det funkar inte så, det begriper jag ju nu. En människa är inte evig, och jag kommer förhoppningsvis få leva en lång tid utan denne som min profet. Han har, om man ska vara ärlig, faktiskt inte gjort särskilt mycket för världen. Skrivit böcker som det var så länge sedan jag läste att jag glömt merparten av vad som stod i dem. Liknat Sveriges bildande vid sammanslagningen av två bryggerier. Det bästa han gjort är egentligen sommarprogrammet från i somras. 
Men nu är det som det är. Oavsett hur mycket hellre jag velat tillhöra Jack White-ismen (vilket i och för sig inte var långt ifrån häromdagen) eller någon annan käck religion, är det här nog den väg jag måste följa. Och då känns det ju tungt att föremålet för min antagliga religion åkte ur På spåret igår, om inte annat så visar det på två saker:
1. Fredrik Lindström är inte evig, av nämnda anledning, och
2. han är minst av allt ofelbar. Jag menar till och med jag tog Brisbane på 8 poäng. Visst är det lätt att vara efterklok, men - Hongkong?  

   Nåväl. Så fort jag kämpat mig igenom jullovets låneböcker (fem stycken är fortfarande inte utlästa) och de jag lånat sedan dess, ska jag ge mig in i the great world of världens dåligaste språk. Gudarna ska veta att det behövs.

Mja. Jag försöker komma fram till om det är okej att försumma skolarbetet under mina förhållanden; ingen som helst ork eller inspiration och i ett fall inte ens någon information om vad jag ska göra. Det lutar åt att det är godkända anledningar, särskilt som jag redan har gjort dagens skörd av läxor och provplugg.

Problemet är bara att under tiden som jag funderat över detta heta spörsmål har jag tappat sugen för allt roligt också. Surt! Det är tungt att vara tonåring, jag säger då det.

  Jag är inte en sådan som springer hos läkaren var och varannan dag. Heller inte hon som alltid började blöda näsblod eller somnade i maten på dagis. Därför är det lite spännande för mig när det händer konstiga saker med min kropp, jag vill ha det sagt innan jag fortsätter förstår du.
  Nu har jag fått en jätteskum åkomma på vänster öga. Det är som att muskeln som sitter längst ut mot tinningen har sträckt sig eller nåt och med jämna mellanrum börjar darra. Ibland är det också som att ögat klibbar ihop sig och jag har svårt att ha det öppet på rätt sätt. Hela dagen har jag irriterat mina kompisar med 'men WAAH, du, darrar mitt öga?" och fått nekande svar med hånskratt någonstans i botten. Hypokondriker skulle jag gissa att de kallar mig. Vaddå hypokondriker säger jag.
  Jag hade kunnat acceptera det här om det inte vore för att jag är SEXTON bast. Ögonsjukdomarna börjar väl knacka på vid sjuttio någon gång? Det finns inte med i min planering att bli halvt blind innan jag ens tagit studenten, that's for sure. Dessutom har jag redan ett synfel på drygt -2,00 plus brytningsfel. På vanlig svenska innebär det att jag ser ganska dåligt och helst inte lämnar glasögonen hemma en hel dag utan ersättningshjälpmedel. Ögondarr försvårar seendet ännu mer, om inte annat så får jag en halv hjärtattack varje gång det börjar strama vid vänster tinning.
  Nu ska jag gå på helg. Blunda i fyrtioåtta timmar och hoppas på det bästa.


(Höjden av fantasibrist när det kommer till rubriker måste väl ändå vara att använda samma textrad två gånger - inom loppet av ett drygt halvår?)

   Härom natten hade jag en av de mer fantastiska drömmar jag haft på bra länge (nej, jag tycker inte heller att det är så roligt att läsa om folks drömmar, detta är ett undantag från regeln 'behandla andra som du själv vill bli behandlad'). Den gick i stort sett ut på att Brendan Benson hängde på biblioteket och jag upptäckte honom, varpå jag började prata med honom. Mr Benson hade nämligen sin studio på detta bibliotek, vilket var som en blandning mellan Stadsbiblioteket här i stan och det bibliotek där min pappa jobbar. Det fina i kråksången var att mannen snackade flytande svenska, vilket gjorde kommunikationen oss emellan mycket lättare. Visst, jag ligger på en relativt hög nivå även i engelska i och med att jag går språk, men flytande skulle jag inte kalla det. 
   När jag började känna att uppmärksamheten började gå all annanstans än till mig, drog jag till med "men du Brendan, jag såg ju Jack [White] härom dagen, han är lärare på min skola!", och strax efter detta vaknade jag. Vilket föranledde en plötslig längtan tillbaka till sömnen. Hur coolt vore det liksom inte med BB i en liten bur på pappas jobb, eller med Jack som musiklärare? Det kanske är dags för det nya albumet snart, huh?

Edit: Här säger han att plattan kommer 'probably early next year'. Det skulle mycket väl kunna vara om tre dagar, eller hur?

Det började väl med att jag skulle ha några kompisar här över natten. Pappa skulle iväg och handla och jag bad honom köpa frukostmat så att det räckte till ett halvt kompani. Pålägg, till exempel.
"Jaha, vaddå för pålägg?"
"Ja, inte vet jag! Vad äter man på smörgåsen nu för tiden? Skinka, ost, grönsaker... Det blir nog bra."
Så han drog iväg till affären vars namn låter som en gammal tv-personlighet och hann även komma tillbaka under den tid jag var hos grannarna och utsatte mig för stans alla dagisbaciller. När jag kom hem igen var kylskåpet fyllt med det jag hade önskat. Där var osten och skinkan, och till och med en famnfull ledsna, avkvistade tomater låg i köket och skämdes. Han hade dessvärre också införskaffat min stora synd i livet: Salami. Både pepparsalami och vitlökssalami.

Men här skulle inte ätas salami, och det gick väl bra att hålla på så länge korvskivorna låg paketerade inne i kylen. När de däremot kom fram på frukostbordet i förmiddags, hade jag nästan svårt att hålla mig. Det var den sista biten förstånd som hindrade reptilhjärnan från att gå till anfall på salamin.
Förstår du, lilla läsare? Jag, vegetarian sedan nästan tre år, sitter och bara vill slita upp ett paket med tunna skivor av, typ, smaksatt prickigkorv!
Förhoppningsvis är det bara sältan jag vill åt, att tugga på lik äcklar mig dessbättre trots allt, så jag får se till att överdosera saltet ikväll. Kan se det som ett tillfälle att testa om det stämmer att man dör av att äta en matsked salt.

Yehey.

När jag ser på Hål i väggen så är det nästan så att mina gamla komikerdrömmar vaknar till liv igen.* För komikerna har ju så mysigt, en gemenskap som är svår att förstå om man inte är en del av den. De hjälper varandra upp om de faller (och puttar ner varandra också, tjänster och gentjänster) och är så där... ja, jag vet inte till mig.  Ååh, jag vill också stå iklädd silvrig kroppsstrumpa och internskämta med mina komikerpolare i fulkulturella tv-program!





* Jag gick i femman och hade en bästis som skrattade åt alla mina skämt, samt hade Robert Gustafsson som största idol och förebild (för detta var förstås på tiden innan Björn dito). Det varade inte någon längre period, kan jag lugna er med att säga.

En klasskompis ska förtydliga mitt namn för en annan klasskompis' före detta klasskompis (lyckades jag dribbla bort alla där eller?).
Hon: Jamen, det är ungefär som "himla", fast du kastar om l och m.

Det är faktiskt första gången någon förklarar det så.

Visst är de gamla spårvagnarna läskigt lika figurer i Mumindalen?
Den här varianten märkte jag i morse ser ut som Mårran i profil, och strax efter denna fantastiska upptäckt (vilken f.ö. inträffade någonstans mellan Olskrokstorget och Brunnsparken) såg jag att den här, med en gnutta fantasi, kan se ut som Mumin himself. Lite dumsnäll och naiv, så där.

Vem var det som sade att barn är de mest mest fantasi? Hell no.
 

Eftersom jag är en kvinna med principer, har jag haft en tanke om att tvärvägra att blogga om värmeböljan på ett konventionellt och svennigt sätt (typ "Åh gudars skymning, man smälter ju bort! Hujedamej, annat var det förr i tiden..." - vilket i och för sig kanske inte är helt olikt mig. Kanske just därför).
I eftermiddags omkring tretiden började jag alltså skriva lite om klädseln jag hade när jag gick till bibblan. Det var lager på lager och jeans - JEANS - i tjugosju graders värme, inte jättejättemysigt men helt okej. (Anledningen till denna idiotklädsel var att mitt rum efter fyra dygns vidöppet fönster var tämligen svalt. Det var inte riktigt lika svalt utomhus.)

Detta skulle jag alltså skriva, bara lite flashigare och med en poäng. Men icke! Jag hade nedtecknat det mesta, när plötsligt himlen exploderade. Den värsta åskknall jag någonsin hört ur tomma intet gjorde entré, och jag som den praktiska tänkare jag är stängde av datorn utan att spara bloggen, för att kuta ner och beordra mina systrar att stänga av alla elektronikapparater.

Mitt fint uttänkta blogginlägg som lite så där i hemlighet smyg-klagar på hettan föll alltså lite. På grund av värmeåska. Hello fate.

Och som en parentes kan jag bara helt snabbt konstatera att jag älskar hur Juno säger "delicious". Där, när hon har berättat om Bleekers Tictac-last och att det var tack vare den som hans mun smakade så där syrligt och just delicious när de gökade.
I förrgår kväll (ja, jo, klockan var efter midnatt) kunde jag för tusan* inte somna för att jag var helt fnissig av citat från nämnda film. Detta efter att ha sett filmen i fråga två (2) gånger. Jäla klisterrepliker.


*det känns inte bra att svära för mycket i en publik blogg. Märks mina ansträngninar?

Lite för liten Svenska Akademien-tröja matchas med ljusblåa pyjamasbrallor och tovade tofflor från mormor, klockan är femton tjugotre.

Den ena av de två enda bra sakerna med sommarlov.

Jahaja. Ytterligare tre veckor, förmodligen ännu fler, utan min kamera. Mjukvarufel.
Inte mycket att gråta över, förstås. Den kommer ju tillbaka en vacker dag! Då kanske jag börjar lägga upp lite mer bilder i bloggen, jag vet inte riktigt.



Vi får se.

Har jag berättat om hur min drömkalender skulle fungera?
Nej?
Då kan jag ju göra det.

Det skulle vara så att alla dagarna var förutbestämda med väder och allt, och prov och läkarbesök sådant skulle också vara inplanerat. Men själva livet, det som händer mellan människor och påverkar tillvaron, det skulle däremot bara hända när man kom till den dagen.
Och om det var mitt i mördarveckan till exempel, tre prov, sjutton inlämningar och femtioelva läxor, och man kände att man inte riktigt orkade med allt plugg - då valde man bara att imorgon skulle vara en annan dag! 11 juli till exempel, det händer INGENTING idag. Så hade man en dag på sig att vila upp sig. Om man inte var lugn och fin efter den dagen så kunde man helt enkelt ta en till slappedag.
Och om det var en iskall januaridag, ja, då kunde man bara välja att nästa dag skulle vara en av de mitt i värmeböljan! Genast skulle man värdera kylan högre.

Om jag hade det här systemet nu så skulle jag fetinglätt valt att förflytta mig till någon gång efter 20 augusti. Gärna någon gång i september-oktober då det är som mest packat med läxor och skit, för jag känner att jag har varit overksam lite för länge nu. Fuck sommarlov.

I stället för att blogga lägger jag patiens these days! Ja, inte bara, men tillräckligt mycket. FÖR mycket, märkte jag just. Eftersom bloggkoll laggar skulle jag räkna mina inlägg, om det var alla 91 olästa som jag hade eller bara de 50 som visas per sida. Så jag räknade, "... nio, tio, knekt, dam, kung". Sedan tog det liksom slut på siffror...

Igår skickade jag ett argt och ganska oförskämt mail till Hi-Fi-klubben angående detta där jag på ett rätt så elakt sätt bad om argument för att tycka om iriver. "Varför i hela fridens namn slutade de sälja iPod till förmån för detta skitmärke?" var väl den fråga som genomsyrade hela meddelandet.
Nu dök det upp en rosa ruta nere i höra hörnet på min dator som talade om att jag har fått svar. Gulp. Det kommer säkert inledas med "Hej Hilma!", så att det blir så där personligt och verkligen får mig att skämmas ordentligt. Sedan kommer de ha tagit mig på fullaste allvar (vilket man egentligen inte bör göra när det gäller mig - for Christ's sake, jag är femton bast!) och verkligen besvarat mina frågor. Inget von oben, inga översittarfasoner. De kommer behandla mig som en jämlike. Hemskthemskthemskthemskthemskt. Varför skickar jag alltid idiotmail när jag är hög på irritation och ilska?

Nu öppnar jag mailet.
Eller...
kanske en annan dag.

Nu får ni samma meddelande från mig som från alla andra gymnasie-/ högstadiebloggare: Jag har sommarlov. Hittills känns det väldigt chill, ingen press har hunnit infinna sig ännu. Sedan i onsdags har jag läst ut åtminstone två böcker och är på den tredje av de planerade sextio mer eller mindre skönlitterära kapitelböcker jag har planerat att plöja fram tills någon gång i augusti (något gullpucko har lyckats stänga ner hemsidan för den skola jag hade tänkt gå på till hösten, så jag har ingen som helst aning om när jag börjar förrän i värsta fall några dagar innan själva begivenheten).

Nåväl, nog om uppdateringar. Igår fick jag en egendomlig ingivelse att börja leva. Jag läste om någons mormor, och plötsligt slog det mig: Jag kommer också bli gammal! "Huvudet på spiken, Watson", svarade min hjärna, "vad göra åt saken?". Tja, man måste väl skaffa ett liv och leva det, tänkte jag. Och så kom jag in på den eviga diskussionen om vad som är definitionen av ett liv (d.v.s. ur ett socialt perspektiv, inte så som avsågs i den biologiuppsats jag skrev och höjde mitt betyg med). Så länge man är nöjd med det liv man lever är väl det bra? Jag läser, går ut med hunden, bilddagbokar, bloggar... Den enda som skulle kunna göra mitt liv bättre vill inte vara en större del av det än han är, så vad har jag att klaga över? Jag har sommarlov, tio lediga veckor att göra vad jag vill med, låtom mig njuta.

Glad sommar på er.

Nu kanske man ska stänga av datorn och mp3-spelaren. Gå ner, rota igenom klädväskan från skolresan och sätta igång att ladda kamerabatteriet.

Teknikberoende? Jag?

Jag satt på vagnen hem från stan vid sextiden i kväll. Hade köpt kläder (läs: fått kläder av mamma) och var glad och nöjd, nu kunde jag bara ta det lugnt på resan hem. Till saken hör att jag satt på trean, så jag måste byta till antingen ettan eller 17-bussen för att komma ända hem, och 17-bussen som har sin hållplats först vid Centralen medan ettan har sin i Brunnsparken går nästan ända till dörren, det gör inte ettan. Och jag brukar försöka byta så tidigt som möjligt under min resa, för att kunna ta det lugnt tills jag är hemma. Idag gjorde jag av olika anledningar inte det, utan jag satt kvar på trean när den stannade i Brunnsparken.

Döm om min förvåning när jag såg min gamla praohandledare sitta på hållplatsen. Han som jag inte sett sedan oktober förra året har ett liv utanför det där dagiset! Bara det är ju chockerande. Och så såg jag honom resa sig. Resa sig och kliva på min spårvagn. Jag, som den asociala varelse jag är, var inte upplagd varken för att prata engelska eller halvdålig svenska med honom, så jag blåstirrade ut genom fönstret medan spårvagnen susade fram mot de sämre ansedda delarna av Göteborg. I närmare en kvart satt jag så, i samma ställning med huvudet, något slags stolt men sned hållning (tänk sensuell fjortispose). Underligt att jag inte fick nackspärr på kuppen. Hela tiden tänkte jag på vad jag skulle göra om han kände igen mig eller - ve och fasa - satte sig bredvid mig.
Huvudet var alltså fullt, så det var väl inte så konstigt att jag reagerade med ren glädje när jag såg buskar skrapa mot fönsterrutan. "Åh vad grönt och fint det är, det är så vackert på sommaren!"

"Fast inte har det väl varit buskar här innan..?"

"Visst fan. Jag skulle ju gå av där, det är trean jag sitter på fortfarande."

Så jag fick gå av på samma hållplats som den här gamla handledaren. När jag såg att vi höll på att gå ut genom samma dörr rusade jag fram till nästa för att undvika honom in i det sista. Sedan fick jag gå hem någon kilometer med skoskav och fortfarande lite paranoid trots att han vek in på en sidogata så fort han kommit av vagnen. Att han också undvikit mig (femtonårig, blyg jävel som bara stammande på engelska kan kommendera dagisbarn att ligga ner och sova) slog mig aldrig.