Ü

Var det BARA jag som blev (relativt) helförstörd när Tyskland inte vann?

Tydligen.
Jag funderar på det där, varför alla så krampaktigt håller fast i alla landslag UTOM just Tysklands. Eller ja, alla tysktalande länder egentligen. Oavsett hur fult de spelar, hur ofta de slänger sig ner precis innanför straffområdesgränsen och hur få ord de har i nationalsången så är det "WÖÖÖH! Heja Spanien/Portugal/Grekland/random land söder om Frankrike ungefär!".
Är det Hitler som spökar fortfarande?

Översättningen av titeln känns lite konstig, men å andra sidan, vad ska man kalla en bok som i engelskt original heter Boy2girl?
Den handlar hur som helst om Matthew som bor i en förort till London med sin mamma och pappa och lever ett typiskt Svenssonliv (eller vad den engelska motsvarigheten till det nu heter). Han är med i ett "gäng" (åh gud så töntigt det låter) bestående av honom och två andra killar som ligger i krig med skolans tjejgäng. Tjejerna har utmålat killarna som töntar och killarna, tja, de finner sig väl i det, liksom.
Men så kommer Matthews amerikanske kusin Sam och ska bo hos Matthews familj sedan hans mamma omkommit i en bilolycka. Sam är definitionen på problem, och när han ser till att Uthusgänget (som sagt...) blir portat från sitt favoritställe ser Matthew sin chans att ge igen. Sam vill inte vara ensam, men ska han få hänga med Uthusarna ska han se till att förtjäna det! Sagt och gjort: Den första skolveckan låtsas Sam vara tjej. Det börjar som en oskyldig lek, ett sätt att slå två flugor i en smäll då Matthew förutom att förödmjuka Sam även vill ha lite hemliga uppgifter från tjejlägret, men det utvecklas snart till en härva av lögner som är svåra att trassla sig ur. Och det hela blir allvar när Sams biologiska pappa kommer ut ur fängelset och vill ha tillbaka sin son.

Till skillnad från föregående bok tog den här bara ungefär två timmar att läsa, jag drog igenom hela i ett sträck. Den var precis så där halvhemsk, eller vad man ska säga - det blir aldrig "farligt" med Sams dubbelspel, utan det håller sig hela tiden på ytan, ingen är särskilt nära att komma på honom. En längre utveckling av detta hade förstås varit rolig att läsa, men å andra sidan har det gjorts så många gånger redan, i andra böcker på samma tema.
Ett underämne som vävs in, och har ganska stor del, i berättelsen är hur olika tjejer och killar behandlas. Det märks t.ex. när Sam kommer tillbaka till hamburgerstället där han lyckats få Uthusarna portade, och nu som tjej genom lite gråt och skådespeleri till och med får ägaren att bjuda killarna på deras mat. Visst, det ligger på gränsen till åh-tjejer-kommer-undan-med-allt, men det är i så fall snarare en väckarklocka än ett "ditsättande". Det är också jäkligt befriande att Sam är en kille som klär ut sig till tjej och inte tvärtom. Tuffa tjejer som "blir" killar har man ju läst om, men det motsatta är väl inte lika vanligt. Just därför är det skönt att någon tar upp det, liksom.

Fyra hela dagar tog det att läsa ut den här boken! Och vad ska man säga om den? 239 sidor fotbollshistoria. Hornby berättar om sitt liv (tror jag i varje fall, "jag"-gestalten spelades på film av Colin Firth, så jag ska väl inte vara för säker på min sak) som Arsenalsupporter från frälsningen fram tills då boken skrevs, 1991. Och detta gör han på ett rätt bra sätt, tror jag. Jag hade lite svårt att hänga med då och då p.g.a. bland annat språket och märkte otaliga gånger att jag tänkte på helt andra grejer än handlingen, men mot slutet blev det bättre med den saken. Kanske för att det var just slutet, vad vet jag.
Just språkproblemet var förstås inte en enbart dålig aspekt, tvärtom! Anledningen till att jag vill läsa en massa böcker på engelska är ju för att jag ska lära mig, och det har jag verkligen gjort med denna bok. Mitt lilla pretto-skrivhäfte är fullt av ord och uttryck som throw-in (inkast), header (nick) och drawn (oavgjord), fantastiskt användbart i dessa EM-tider. Kanske.
 
Ja. Det finns inte så mycket mer att säga eftersom det inte finns någon direkt handling att diskutera. Men knappt tvåhundrafemtio sidor fotboll (om fel lag dessutom!) är inte min tekopp, trots det ska jag inte kasta oförtjänt bajs på Fever Pitch! Det ÄR en jättesöt (ja, just söt) bok, inte alls dålig, jag är bara inte rätt person att läsa den.

Jag har den nu. Den ligger i min skivspelare och spelas och jag har både kvittot (hopskrynklat och uträtat för att se lite fräckt ut på bild) och skivlådan här bredvid mig på sängen.

Det började igår. Jag hade lyssnat på Raconteurs mer eller mindre oaavbrutet sedan i lördags eftermiddag och kände nu att jag fick ta mig i kragen och lyssna på något annat. Hur bra låtar och skivor än är måste man ta lite ansvar och inte lyssna sönder dem, på samma sätt som man inte ska äta ett kilo godis på samma gång.
Så jag kollade BB:s myspace, lyssnade på låtarna där och andades lite hackigt av gråtlust efter ett tag. Tänkte som så många gånger förr att "den här mannens skivor måste jag ha!", kollade på klockan och antog att Bengans hade stängt. Jag skulle få överleva till dagen efter (d.v.s. idag).
När jag idag skulle gå iväg till bussen (lugn, jag skulle byta till vagn efter två hållplatser) märkte jag att batteriet i mp3:n var så gott som urladdat, och Walkmanmobilens batteri sjöng även det på sista versen. Ingen musik vare sig på den fyrtiofem minuter långa resan till skivaffären i andra änden av stan eller på hemresan. Men det gjorde inget. Fokus på målet, då överlever man allt.
Jag klev av trean vid Stigbergstorget och gick i snålblåsten de tjugo metrarna från spårvagnshållplatsen till Bengans entré. Gick ner till vänster i källaren, tog ett djupt andetag och började botanisera.

För så är det: Man måste kolla utbudet först, innan man kan sikta in sig på något speciellt. Dessutom var jag för nervös för att orka med ett platt fall när jag väl nådde Benson. Tänk om den var tom? Alltså jobbade jag mig lite diskret förbi 59-kronorsborden, ner mot avdelningen där skivorna står i bokstavsordning. Och där, på B, såg jag den. Under Benson, Brendan stod Lapalco, mina drömmars skiva. Jag sprang de sista stegen fram dit och lyfte den som i ett lyckorus.
Sedan gick jag och höll skivan mot mitt bröst i den knappa halvtimme jag gick och kollade på andra skivor att fylla ut min tygkasse med. Men ingen tillräckligt bra fanns. Allt var perfekt nu, ingen annan skiva skulle kunna matcha Lapalco. Jag betalade skivan med en hundralapp, sade "du, jag behöver ingen plastpåse", gick ut (fortfarande med skivan tryckt mot min kropp) och tog spårvagnen hem igen.

Egentligen låter inte skivan så bra ännu. Den måste få växa lite först. Nu är det mest känslan av att vara innehavare av Lapalco som är grejen. Lite som när man har fått barn, kan jag tänka mig. Man känner ju inte till bebisens personlighet när den kommer, ändå är den ju bäst, eller? Jag känner inte Lapalco än, men jag vet att den kommer bli bland de bästa skivorna jag äger. Trots att BÅDA versionerna av Metarie saknar "I've rehearsed a little speech, I haven't practised what I preach"-delen.

Harry ska nu åka till Hogwarts för tredje gången i livet. Men redan innan han kommer dit, svävar han i livsfara då en av trollkarlsvärldens mest ökända mördare är på fri fot. Ingen förstår hur han, Sirius Black, har kunnat rymma från Azkaban (trollkarlsfängelse som skyddas av glädjesugande dementorer), ingen annan har någonsin gjort det. Och när Black nu har lyckats med sin flykt - vem vet då vad han är kapabel att göra?
Nåväl. Harry är trygg på Hogwarts och kan leva sitt liv ganska normalt. Men vad tiden lider får man veta att Black är ute efter någon som finns på Hogwarts - och Harry är ju den första alla tänker på då. Men skenet bedrar, och till slut har många hemligheter röjts vilket får oanade konsekvenser.

Usch, det känns patetiskt att skriva en sammanfattning av storyn i HP-böckerna eftersom det känns som att alla redan har läst dem, jag har läst dem flera gånger om... Men där har ni en i alla fall, Harry Potter for dummies.
Av den anledningen är det också rätt svårt att liksom se kritiskt på boken och de ett omdöme. Man blir lite blind när man har läst sju böcker i en serie, vissa flera gånger, det blir liksom svårt att se bristerna eftersom man är så uppslukad av allt bra. Ungefär så.
Men jag kan säga att det är o-t-r-o-l-i-g-t skönt att läsa en engelsk bok på sitt originalspråk! Man slipper översättningsmissarna, man slipper de krystade svengelska orden, man slipper gå och undra vad som egentligen menas med ett uttryck. Dessutom är det en bra möjlighet att snappa upp engelska ord, särskilt för mig som redan har tröttnat på att inte göra något hela sommarlovsdagarna. Kunskap är makt!

Här kommer den då, min I-wouldn't-call-it-recension av Harry Potter och hemligheternas kammare. Jag förmodar att det finns typ tre personer i världen som inte redan vet vad den handlar om, och ifall någon av dessa tre sitter här och läser min blogg och i det närmaste sliter sitt hår av längtan att få veta det genvägen (i stället för att själv läsa boken) kan de läsa det typ här.

Att läsa Harry Potter ger ingen fantastisk läsupplevelse nu för tiden. Jag var helt besatt av de konstiga saker som tillverkades med Harry Potter-loggan för några år sedan och hade alla filmer, alla böcker, alla dataspel, en Legobyggsats inspirerad av första boken/filmen... Det där har förstört böckerna lite, jag ser antingen film-, Lego-, dataspels- eller faktiskt pusselfigurer framför mig när jag läser, i stället för att göra egna bilder i huvudet. Det förtar charmen något. Och jag märker att jag inte kan koncentrera mig lika bra på berättelsen när jag hela tiden ser vad som ska hända och tänker att "oj, snart kommer DEN DÄR biten" (som inte ens dyker upp eftersom den är specialgjord för filmen).

Det är också bl.a. därför som jag går vidare i mitt underprojekt, att läsa om alla HP-böckerna, på engelska. När jag nu ändå kan storyn mer eller mindre som ett rinnande vatten så ger det mig i alla fall något om jag läser på engelska. Dessutom märker jag av flera lite irriterande översättningsmissar ("Jag skulle gilla en" -"Du skulle GILLA en?!" var förmodligen "I would like one" i original, vilket i alla fall jag skulle översatt med "Jag skulle vilja ha en"). På originalspråket blir det mer direkt, och så är det med det.

Hela idén med detta inlägg känns lite medelålders, men låt gå för det. Jag är ändå mer än halvvägs till trettio, varför inte skynda på processen lite? Som botox fast tvärtom.

Min blogg. Den här. Lite död. (Naturligtvis inte värre än vanligt, men ändå tillräckligt för att jag ska känna mig otillräcklig.) Anledningen till komatillståndet är inte hemskare än att jag dagarna (och nätterna) i ända, med eventuella pauser för måltider och hundpromenader, sitter hemma på kammaren och läser. Jag läser böcker så att ögona blö'r, som min käre fader skulle ha uttryckt det. Gör inte annat än läser. Varje dag. Hela sommarlovet... de sex dagar som har varit.

Så varför inte slå två flugor i en smäll, tänkte jag? Bloggen är död och jag läser böcker - jag sätter förstås igång att bokblogga! "Recension" på varenda bok jag läser, en perfekt guide med reads and readn'ts tills dess att, tja, bättre tider kommer. (Om inte annat är det ett sätt för mig att slitas från böckerna samtidigt som jag tränar mig på att uttrycka mig i skrift OCH får utlopp för mina åsikter! Suveränt.)

Nu har jag i och för sig redan hunnit läsa Vykort från ingenmansland (Aidan Chambers), Nära oss (Håkan Larsson), Anne Franks dagbok, Vättar i väggen (Tony DiTerlizzi och Holly Black - jag vet inte riktigt vad jag tänkte...), Mannen under trappan (Marie Hermanson), Harry Potter och de vises sten (J.K. Rowling) och Flykten till järnets land (Maj Bylock) hittills under sommarlovet, och dem orkar jag inte skriva om så här i efterhand. Google är er vän!

Imorgon är jag nog klar med Harry Potter och hemligheternas kammare. Välkommen tillbaka då för ett omdöme om sommarens åttonde bok (något tomt sådant möjligen - den som inte har läst HP räcker upp handen...). Då är det femtiotvå kvar till sommarens mål; 60 lästa böcker innan skolstarten -08. Svettigt.

I morse upptäckte jag helt plötsligt en liten blipp bakom mitt högra öra. Jag kunde inte minnas att den fanns där i går kväll, så jag utgick ifrån att det var ett myggbett - vilket i sig är jäkligt konstig. Vilken normal mygga klämmer in sig bakom örat för att stickas, liksom?
Nu i eftermiddag upptäckte jag att jag hade fått en till likadan blipp, denna bakom vänster öra. Nu började jag ana ugglor i mossen och frågade mamma om hon trodde att det verkligen var en mygga som var skyldig - eller om det var mina glasögon. "Jomen det är nog att du har haft glasögonen för mycket", fick jag till svar.

Öh. Jag har haft glasögon i två och ett halvt år och aldrig haft det här problemet. Nu får jag det bakom båda öronen på samma dag?!