Liten språkkurs
I dessa tider önskar jag lite att jag hade typ Sveriges mest lästa blogg eller något. I så fall hade detta inlägg spelat bra mycket större roll än det nu gör.
Det hade nämligen varit väldigt skönt att nå ut med det här till hela svenska folket. Hur det där ordet stavas, när man är snorig och har ont i halsen, kanske har en släng av feber också. [fö'shyyl-ning] ni vet.
Förkylning är hur det brukar stavas på svenska.
Nu vet du det, stackars ensamma läsare av denna blogg. Sprid det för vinden!
These walls don't lie
På en vägg har jag saker som jag tycker är helt genialiska eller som helt enkelt kännetecknar mig. Till exempel finns där ett vykort med en uppstoppad isbjörn (jordens läskigaste sak, som fanns, tror jag, på ett vandrarhem jag bodde på i Dover), ett utrivet tecken för att skriva det norrländska "jo", några Kalle och Hobbe-serier och en bild på en sned apa som satt på mitt SO-häfte i sexan.
Ovanför sängen sitter en plansch med Emil Jensen. Den snodde jag från ett träd på Arvikafestivalen -07, och sedan dess har den suttit där i stort sett hela tiden.
Planschen är ackompanjerad av lite självlysande grejer. Sådana sitter lite överallt i taket och på väggarna runt min vägg.
Precis ovanför huvudet när jag sover har jag en signerad p3star-frisbee. Tyvärr vet jag inte vem det är som har signerat den, men det är i och för sig lite därför jag har fått den också...
Eftermiddagssol + plastprisma i fönstret = solkatter på väggarna.
Ovanför mitt skrivbord har jag en teckning som sexåringen jag brukar passa har ritat. Fast det är ett tag sedan, han var fyra då, kanske. Han var hur som helst inte så haj på det där med att skriva då, så jag fick skriva vem den var från och till.
Under teckningen sitter mitt klasskort från nian inramat. När jag får det nya ska jag sätta in det i stället.
Avd. saker som sextonåringar egentligen inte ska vara på gränsen till tårar över
Det var ungefär så ballt som alla säger att det är. There ain't nothing more to say about it. :')
I will always be your soldier
Jag och min äldsta lillasyster äter middag under relativ tystnad, när jag plötsligt råkar syna osten lite för noga.
- Hanna?
- Mhm?
- Är det ditt svarta fingeravtryck här?
Hon kollar där jag pekar och svarar sedan.
- Näe?!
- Nähä? Vems är det då?
Nu börjar hon bli sur, och tar ut sin ilska på nämnda ost.
- Hallå Hilma, DET HÄR är mitt avtryck!
- Men snälla du, du har TIO fingrar!
- Jaha, du tycker alltså att jag ska trycka ner alla fingrarna i osten?!
Plötsligt får vi båda en bild av Brasse i Fem myror. När han ska köpa bakelser, ni vet.
Lite senare har vi kommit in på Filip och Fredrik, Hanna berättar om ett klipp hon sett på Youtube.
- Ah, så sitter de där med en främling (eller ja, jag kände inte igen honom i alla fall), som berättar om en kompis som köper en flaska billigt vin och ringer banken, när plötsligt... Filip… eller Fredrik…
- Den kortare? Eller den långe, snygge?
- Aehh…
Båda funderar en sväng till, och så kommer hon på det.
- Han som INTE har ätit av sin rumpa!
Komiker (säger man ens så?) I LOVE YOU.
* Jag gick i femman och hade en bästis som skrattade åt alla mina skämt, samt hade Robert Gustafsson som största idol och förebild (för detta var förstås på tiden innan Björn dito). Det varade inte någon längre period, kan jag lugna er med att säga.
Det där med namnet.
Hon: Jamen, det är ungefär som "himla", fast du kastar om l och m.
Det är faktiskt första gången någon förklarar det så.
För att fortsätta på spårvagns-/lokalpatriotsspåret...
Ni får tillstå att det är lite fascinerande.
Kanske skulle jag testa att hålla stenkoll på tidtabellen och se till att vara på hållplatsen i lagom tid? Dödtiden när jag väntar på nästa vagn skulle jag ju lika gärna kunna ägna åt att städa skåpet eller nåt, det finns gränser för Vasa Viktoriagatans spårvagnshållplats' attraktivitet.
Sysselsättningar på en spårvagn, pt. 1
Den här varianten märkte jag i morse ser ut som Mårran i profil, och strax efter denna fantastiska upptäckt (vilken f.ö. inträffade någonstans mellan Olskrokstorget och Brunnsparken) såg jag att den här, med en gnutta fantasi, kan se ut som Mumin himself. Lite dumsnäll och naiv, så där.
Vem var det som sade att barn är de mest mest fantasi? Hell no.
Lördagsångest
Idag är den typiska stanna i sängen-dagen. Regnet tilltog just, hårda vattendroppar som liksom inte grötar ihop sig som vanligt regn gör. Om ni fattar. Biverkningarna efter sjösjukepillrena igår satt fortfarande i när jag vaknade i morse, ögonen gick knappt att öppna. Jag borde ha lytt dem redan då och inte stigit upp.
Det värsta är att det är typ så här mitt liv alltid ser ut, det som förändras är väl egentlgen min inställning till situationen. Andra människor har vett att i alla fall vara missnöjda med sina kroppar eller något personlighetsdrag, men inte jag inte! Jag går och har dåligt självförtroende för att mitt liv är så tråkigt i stället. (Vilket i och för sig är en fullständigt sund reaktion på en tillvaro som är tristare än en burhönas.)
Det blev liksom inte så där fantastiskt att börja gymnasiet. Jag hade på något sätt trott att med skolstarten skulle jag automatiskt få ett liv och en massa vänner, riktigt så har det inte blivit. Snarare tvärtom: jag har ännu mindre liv nu än för tre månader sedan.
Och jag vet inte varför jag skriver det här. Det är varken något intressant, aktuellt och spännande ämne jag behandlar, eller skrivet på världens mest fantastiska sätt. Men så är det ibland, man måste få slå ett slag för lördagsångesten också.
Alive again
Nu saknas bara bloggtänket; Att göra om varenda liten detalj i livet till ett potentiellt blogginlägg.
