Hissflickan

Det är för mig nu bevisat att det inte bara är förskol-, lågstadie-, mellanstadie- och högstadielärare som är förtjusta i namnlekar. Även gymnasielärare tycker att det är ett alldeles förträffligt sätt att lära känna varandra!

V gjorde en sådan i min nya klass idag, en på upplägget "ditt namn och ett substantiv på namnets begynnelsebokstav". Isabelle isglass, Nicole nyckel, Jessica jonglörboll, Ksenia katt, Astrid anka, Mimmi mat - fine. Så kom turen då till mig. Praktisk som jag är ville jag ju ha ett ord som inte bara börjar på H utan på Hi. (Sedan har man ju haft 'hund' och 'häst' flera gånger om vid det här laget, samtidigt som det känns lite... mellanstadie.) Tja, så vad har vi då för ord?

- Hilma... hiss. Säger jag.

Trettiofyra personer får "hiss" som en av de första associationerna till mig. Av alla världens ord.
Bra där.


Tjugofem dagar till gymnaziet

Sakta men säkert kommer insikten över mig: Visst fan. Jag kommer ju behöva jobba också, för att komma någon vart på gymnasiet. Jag har liksom inte tänkt på det, över huvud taget inte tänkt på skolarbete sedan i juni. Det jag har fokuserat på är (ganska förståeligt kanske) alla nya, roliga människor jag ska träffa, att jag ska få se viktig ut på spårvagnen till skolan, att jag kanske nu kommer få i alla fall en liten utmaning i språken, att jag ska läsa franska, att jag faktiskt ska anstränga mig för att förstå det jag har svårt med och så vidare.

Det jag inte riktigt har räknat med hittills är alla dåliga lärare (känns rätt oundvikligt), de tidiga morgnarna, allt plugg som jag inte fattar något av, alla NO-ämnen, att jag kanske inte får några kompisar, alla onödiga saker jag måste låtsas lära mig för att få några bra betyg... för att inte tala om konflikten om hur mycket jag ska anstränga mig. 97% MVG var kul i någon vecka, sedan spelade det ingen roll (eftersom min skola sänkt intagningspoängen till fåniga 75). Men det är ju gymnasiebetygen som betyder något, och det blir ju snopet om jag inte kommer in på den utbildning jag vill gå för att jag har för dåliga betyg. Jag som gick ut grundskolan med 310 poäng...

Nepp. Skola utan (allt för mycket betungande) skolarbete blir bra, tack!

Studentens klagan

Nästa vecka har jag följande i skolan:
- ett prov
- ett förhör (SO-lärarens synonym till prov)
- ev. en muntlig redovisning
- tre inlämningar
- och förmodligen flera läxor.
Nu på torsdag är det NO-prov och så har vi en tyskläxa till på måndag. På tisdag har vi provet i tyska.

Jag har lite vant mig av med att klaga. Dels är det ju inte så mycket jag kan göra åt saken annat än att gilla läget och plugga som en liten näsapa, dels känns det fånigt att klaga redan i nian. Hur mycket arbete kommer inte komma på vårterminen i trean?
Fast man kan ju undra hur lärarna planerar. Förmodligen likadant eftersom ovanstående är min nästa vecka - och vad kommer veckan efter? Ingenting.

Nu middag. Jag har skrivit på mitt historiaarbete i flera timmar och behöver mer energi än den Sodastreamflaska med vatten jag har bälgat i mig.

Dom jävlarna ska skjutas

Pretty pretty please, SÄG att det är idioter som hittar på ämnena till de nationella proven. Det kan bara inte vara normalt funtade människor som tycker att grejer i stil med "ett viktigt val i mitt liv" är fantasieggande ämnen för femton-sextonåringar att skriva och prata om? (Om jag avslöjar årets riktiga ämnen gör jag mig väl skyldig till landsförräderi on top of everything.)


Sedan finns det ju oändligt många fler brister i de nationella proven. Ta det muntliga i svenska som exempel. En liten grupp på två-tre personer får välja en siffra som motsvaras av en text som läses upp på en cd. Sedan ska personerna i gruppen diskutera bl.a. vad det är för typ av text och när den kan ha skrivits.

Men vad händer om en person i gruppen (låt oss kalla henne Hilma, ett finurligt fingerat namn) har läst den bok ur vilken utdraget är taget? Hon kan ju inte sitta och låtsas fundera på vad som kommer hända efter detta specifika utdrag eftersom hon redan vet. Och på vilket annat sätt kan hon visa sin analytiska förmåga och att hon är en tänkande människa?


Idag, som sista lektion, hade jag engelska. Nationellt muntligt prov där också. Det handlade om val - mellan helt absurda och oväsentliga saker. Typ "what do you choose - football or basketball? Why? Does your choice affect the world, people, environment...?"

- "Well, err... I choose basketball, because I'm tall and that's a good thing when you play basketball... I don't think that affects neither people nor the world - why should it? And environment, well, I guess the rubber in the basketball isn't the most environment friendly material in the world. But, well... it's fun."


Ja, ni ser ju. Vad finns att säga om ämnet, liksom? Varför inte bara ha diskussionsfrågor om sånt som ungdomar bryr sig om? Ja visst, vissa kids av idag spelar både fotboll och basket - men långt ifrån alla gör det. Harry Potter då? Jag kan lova att det inte är många som inte har något att säga om det ämnet. Eller OC, Disneyfilmer, Michael Jackson (för eller emot hans plastikoperationer?)... Vad som helst som ungdomar bryr sig om och kan ha en enad diskussion om. För det känns i ärlighetens namn lite ovärt att diskutera vilken frisyr som är den bästa.


Klass 9A

Jag blir så jävla ledsen när jag ser  Klass 9A på tv. Kontrasterna blir liksom så starka - det finns jättebra lärare som vill sina elevers bästa och verkligen kämpar MED dem i stället för mot dem! Det gör mig förstås överlycklig, tänk att det faktiskt finns så bra människor!

Men sedan finns det ju de lärare som skiter fullständigt i sina elever (förutom möjligtvis de i sin egen klass). De som inte ger ut betygskriterier utan bara ytligt svarar på vad som motsvarar "MVG-kvalitet", för att kunna sätta betyg efter egen smak och grundat på gamla erfarenheter.
De som förutsätter att alla elever kan allt från början och att inga vidare instruktioner behövs för att eleverna ska uppnå de resultat de vill ha.
De som är orubbliga i sin övertygelse om när man ska ha prov (helst i en vecka då man har tre inlämningar och ett annat prov), vad man ska lära sig till det (40 sidor på en vecka - därmed basta!) och vilka kunskaper som behövs (irrelevant skit tagen direkt ur läroboken).

I stället för att den glada känslan tar över mig när jag kollar på programmet, så blir jag illamående och får ont i magen. Jag blir så patetiskt avundsjuk på eleverna i klassen som får ha så duktiga och jättebra lärare medan vi andra stackars satar får dras med sådana som inte på något sätt inspirerar, peppar, berömmer, instruerar eller gör ämnena roliga. Vi med prestationsångest till drunkningsgränsen som inte kan nå våra mål tack vare dåliga lärare som bara gör livet värre för oss.

Då borde jag förstås fokusera på mina två bästa lärare och de tre som är ganska bra samt "superpedagogerna" för att återfå tron på mänskligheten och att jag verkligen kan komma att göra skillnad om (när) jag senare blir lärare. Men jag vet inte. Just nu känns det bara svart. Tre månader till ska jag överleva med plågan det innebär att ha lärare som verkligen ingen tycker är bra (jag hade kunnat stå ut om jag visste att jag var udda i min ståndpunkt) och sedan ytterligare tre år med lärare som antagligen inte heller är några höjdare allihopa. Hello darkness.

Think positive MY ASS

Två meningar.
Religionsprov imorgon. Jag är fortfarande på blanda-ihop-imam-och-rabbin-nivån.

RSS 2.0