Översteprästinnan har talat

   En kväll när jag var riktigt nere i skiten och behövde något att hålla fast i för att ha grepp om verkligheten, satte jag igång Fredrik Lindströms sommarprogram för att känna mig riktigt trygg. Det är nämligen så att få saker menade att vara roliga kan få mig att skratta, men denna knappa timme prat är en av de saker som lyckas. Första gången jag hörde det satt jag på tåget och grät, både av skratt och av ansträngningen av att hålla inne detsamma, och spolade tillbaka för att spela upp vissa bitar för min syster, samtidigt som jag försökte kasta blickar på mina medresenärer. Man vill ju inte stöta sig med någon.

   Hur som haver. Där låg jag nu i mörkret och hade valt helt fel strategi för att somna. Fnissade högt för mig själv när samtalen med SJ:s rösttjänst kom, de är det lättaste att peka ut som roligt. (Jag vann till och med över min högst svårflörtade mamma till FL-fancluben när jag spelade upp dem för henne. Detta på en annan resa, med bil på väg in i Nynäshamn, uppspelat på dator med urkassa högtalare.) Och någonstans längs vägen nådde jag en helt lysande slutsats: Fredrik Lindström är det enda eviga, det enda man kan hålla fast vid. Han kommer nämligen alltid finnas. Jag hade gått och blivit troende.

   Nej, det funkar inte så, det begriper jag ju nu. En människa är inte evig, och jag kommer förhoppningsvis få leva en lång tid utan denne som min profet. Han har, om man ska vara ärlig, faktiskt inte gjort särskilt mycket för världen. Skrivit böcker som det var så länge sedan jag läste att jag glömt merparten av vad som stod i dem. Liknat Sveriges bildande vid sammanslagningen av två bryggerier. Det bästa han gjort är egentligen sommarprogrammet från i somras. 
Men nu är det som det är. Oavsett hur mycket hellre jag velat tillhöra Jack White-ismen (vilket i och för sig inte var långt ifrån häromdagen) eller någon annan käck religion, är det här nog den väg jag måste följa. Och då känns det ju tungt att föremålet för min antagliga religion åkte ur På spåret igår, om inte annat så visar det på två saker:
1. Fredrik Lindström är inte evig, av nämnda anledning, och
2. han är minst av allt ofelbar. Jag menar till och med jag tog Brisbane på 8 poäng. Visst är det lätt att vara efterklok, men - Hongkong?  

   Nåväl. Så fort jag kämpat mig igenom jullovets låneböcker (fem stycken är fortfarande inte utlästa) och de jag lånat sedan dess, ska jag ge mig in i the great world of världens dåligaste språk. Gudarna ska veta att det behövs.

Kommentarer
Postat av: Linn

Hur har din dag varit? Kram Linn

2009-02-04 @ 17:21:19
URL: http://olinn.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0