Ü

Jag åker aldrig buss till vardags, men nu under praon (som jag hatar, men det är en annan historia) måste jag åka kollektivt i 43 minuter varje morgon, från östraste Göteborg till i princip så långt du kan komma på Hisingen. En bit alltså.
I och med att jag inte brukar åka buss, så har jag fram till igår inte vetat om att jag blir åksjuk inte bara när jag åker bil utan även när jag åker buss baklänges. Då kan man ju tycka att det kan vara idé att välja en plats som är placerad så att man pekar med näsan i färdriktningen.
Inte jag inte.
Jag sätter mig på bussen med ryggen mot färdriktningen. Och när jag sedan märker att jag är åksjuk dyker Den Konstiga Retoriken upp igen: "Ähmen jag kan ju inte byta plats så att den jag sitter bredvid ser det, då kommer han/hon ju tycka att jag är supersnobbig som inte vill sitta bredvid honom/henne! Så kan vi ju inte ha det."
Så jag sitter kvar på bak och fram-platsen tills dess att min granne går av. Jaha, det var vid Svingeln. Schysst, två hållplatser kvar tills jag ska av. Jag kan lika gärna sitta kvar tills dess.

Som om åksjukan inte vore nog så satte jag mig igår på den 17-buss som ändrar nummer till 16 efter hållplats Nordstan. Jag, som aldrig åker 17 längre än till Centralen, kliver alltså på bussen på hållplats Qvidingsgatan och planerar att kliva av på Hjalmar Brantingsplatsen. Men någonstans i en rondell på Hisingen börjar jag få onda aningar, och utanför Kanalhuset kliver jag av och tar första bästa fordon tillbaka. Jag är i chocktillstånd; Håller jag på att bli galen? Jag VET ju att det var 17 jag klev på... och 16 som jag klev av! Bytte jag buss utanför Nordstan utan att märka det?


Ah, nä, bussen bytte nummer? Det var ju logiskt.