Förresten
Katten ligger nu och sover. Jag misstänker att hon har ätit något olämpligt, för det låter som att hennes tarmar rör sig några centimeter hit eller dit med någon halv minuts mellanrum. Eller också jamar hon i sömnen. Hur som helst får det mig att rycka till; detta är i vanliga fall världens tystaste katt. Naturens olösta mysterier blir bara fler och fler...
Paltkoma
Jag skippar alla konstiga motiveringar. Istället en uppmaning till mig själv:
HILMA FLICKA LILLA NU ÄR DU SÅ GOD OCH SNÖRAR PÅ DIG SKORNA OCH TAR EN PROMENAD RUNT HÄRLANDA TJÄRN INNAN JULLOVET ÄR SLUT OCH HELST REDAN IMORGON.
Tack.
Update (I know you want it)
- Jag fick en egen dator i julklapp. Bästa klappen (tätt följd av det engelska lexikon jag fick av broder min) - och har jag någonsin hävdat att lycka inte går att köpa för pengar samt att kommersialismen kan ta sig någonstans så... tja, i lyckoruset efter julafton var jag beredd att ta tillbaka det, litegrann i alla fall.
- Sedan jag kom hem från Norrlandet så har jag endast lyssnat på Takida (och nu i fem minuter visserligen även Polyphonic spree och White stripes). Var denna blogg ämnad för min kusin Christians ögon så skulle här ha funnits en skriftlig uppmaning typ "var stolt eller dö" eftersom det var han som införde Takidas musik i vår familj (läs: prackade på oss den).
- Jag har i juldagarna fått enorma sug efter cigaretter, julskinka och andra syndigheter...
- ... och tack vare detta samt en utläst bok, "Thereses tillstånd", gått och känt mig hittepå-gravid.
- En slutsats jag har dragit i julhelgen: När man umgås med fem kusiner som är tio, åtta, sju respektive fem år äldre än en själv så faller man tillbaka i sin barnmall vare sig man vill eller ej. Vilket ger följder i form av att man sätter sig i trapphuset på ett bostadsrättshus i Matfors i rent uppror mot att man behandlas som om man vore fem när man vill vara stor. Och den barnrollen kommer jag förmodligen få dras med tills jag blir åttio eller tills jag av en eller annan anledning tappar kontakten med släkten.
* inte. Men vad gör man inte för att få lite efterjul-ångest-stämning?
Gud jol
Imorgon bitti kommer följande utspela sig utanför det Swedlundska residenset: Två föräldrar ska försöka klämma in tre morgontrötta barn, en hund, tiotusen julklappar och gärna så mycket packning som möjligt i en (visserligen ganska stor) bil. Föräldrarna ska sedan turas om att köra de sjuttio milen till mormor och morfar utanför Sundsvall, packa ur alltsammans och sedan lata sig i dryga veckan innan proceduren upprepas fast med bakvänd färdriktning.
Bloggtorkan framöver kommer alltså inte bero på min egen lättja utan helt enkelt att jag umgås med släkten, äter mig fet och, förhoppningsvis, åker spark. Sakna mig inte för mycket och se till att magsäcken inte spricker av all kannibalism så hörs vi väl någon gång efter nyår (som för den delen eventuellt kommer spenderas i Nynäshamn).
Fullt ös medvetslös!
Citat av Hilma, fyra plus elva år
Hilma: - Hur långt är det till Sundsvall härifrån?
Mille: - Jag vet inte... men det ligger väl söder om Stockholm?
Hilma: - Näe, det ligger en ganska bra bit uppanför.
Någon borde nominera mig till de där tävlingarna som Svenska språkinstitutet eller nån har varje år, där treåringar "uppfinner" ord som fickla och sånt... Uppanför. Gud så barnsligt.
Hej betyg!
- Därför att jag är en dum, elak och missunnsam egoist som inte vill annat än att vara bäst och se andra misslyckas.
(Har jag inte sagt. Men det är ju så det är! De senaste dagarna har all betygshets, all ångest och all rädsla kommit tillbaka och glädjen bara runnit av mig. KUL.)
Helgresumé
Okej, lite mer har jag gjort. Jag har bistått min pappa lite i dennes målning av trapphuset som gått från grått och spacklat till heltäckande ljusgrönt. Jag har bakat lussekatter och kokat knäck och ätit av detta. Jag har skrivit en lista över alla böcker jag ska ta med när vi åker till släkten i Norrland. Jag har förberett mig någorlunda inför lucia och därmed tagit slut på en förpackning med tre (3) meter silverglitter med stjärnor. Jag har sett På spåret inte bara en utan två gånger. Jag har läst alla mina "bevakade" bloggar tusen gånger om. Jag har käkat upp en halv Toblerone på egen hand sedan i eftermiddags då mamma kom hem från Prag.
Kom inte och säg att jag är ineffektiv på min halvlediga helg...
Detta är ingen gemen
Men det är ju inte en gemen så långt ögat når i mina rubriker. Aldrig någonsin, det har aldrig vart och kommer aldrig bli (så länge jag är så här oteknisk). Ibland slår min smarthet i taket.
O HELGA NATT! pt. 2
Okej, lämna in den som den är, tänkte jag då. No problems. Tills jag hittade dokumentet och fortfarande inte hade skrivit VAD det är jag ska höja momshelvetet på.
Okej, tänker jag då, då skriver jag till första bästa som får hjälpa mig. Vilket blir Katty. Det är bra, hon kan sina grejer - lite för bra. Nu sitter jag här med prestationsångest upp över öronen, en halvskriven SO-analys och till råga på allt ett bortsprunget ordförråd och ingen vilja över huvud taget att ens läsa igenom det jag skrivit.
Visst är det patetiskt? Jag kan inte läsa igenom och småändra mitt arbete, däremot kan jag ägna min tid och ork åt att skriva om det.
Underbart.
O HELGA NATT!
Det håller liksom... inte riktigt. Det är nu uppgivenhetsstadiet kommer. Snart (jag tippar att det blir innan klockan slår halv fem) reser jag mig från datorstolen och går upp till mitt rum för att antingen repetera luciasånger eller öva till engelskprovet. Eller det tredje alternativet; Jag slänger mig på sängen i fosterställning och intalar mig själv att det snart är jullov. Snart är det jullov och man slipper göra en massa hemma varje helg, snart är det jullov och man måste inte prestera som en bäver i alla ämnen, snart är det jullov och man får vila.
Vuxenpoäng
Jag stod utanför Stadsteatern för en timme sedan ungefär. Det pissregnade och alla som hade sett Romeo och Julia på stora scenen stod under samma lilla tak på trappan och kände sig förmodligen allihopa som att de befann sig i en påtvingad gemenskap (särskilt Jessica som har astma och besvärades av att det fanns de som rökte mitt i folksamlingen - tänker folk på allvar med arslet?).
Anyways. Det regnade alltså. Det gick vågor över hela Götaplatsen, så mycket regnade det, och ändå. Ändå stod jag kvar under det pyttelilla taket och kände mig jävligt vuxen med mina linser och i mina extrahöga vinterstövlar modell kvinnlig dam. Helt enkelt därför att det skulle sett så fånigt ut om jag gick raka vägen från en hyfsat vuxen teaterföreställning till att hoppa i vattenpölar. Det var ju den fällan jag dyrt och heligt lovade mig själv att inte hamna i (när jag var tolv och gjorde allt jag kunde för att inte bli större), normer och gamla invanda mönster som man är tvungen att följa för att inte verka vara hela korkad.
Hur gör man för att överleva vetskapen om att man sakta men säkert håller på att bli Som Alla Andra?
Tjejsnack v. 47
Vad är ditt allra första minne?
Förmodligen det då jag blev puttad av mamma nerför trappan upp till ytterdörren när jag var... två, kanske? (Nej, det är inte så hemskt som det låter; Mamma skulle ut genom dörren och jag stod för nära den på andra sidan...)
Hur såg din familj ut? Ja, inte till utseendet då förstås ;)
Mamma, pappa, småsystrarna Hanna och Julia (efter 1½ respektive knappt 4 år av mitt liv), storebrorsan Axel (fyra år äldre än vad jag var och är).
Vad gillade du att göra när du var liten?
Jag tyckte om att leka skola, kommer jag ihåg. Eftersom jag var så tidig med att läsa och skriva (vid knappt fyra läste jag och den kommande hösten kunde jag skriva typ "HEJ AXEL JAG SKA HA ET BAN HOS MEJ OCK BAKA"), så brukade min mormor göra små uppgiftspapper åt mig som hon skickade ner med breven som hon och jag växlade under många år. Dem satte jag i en pärm och låtsades att det var mina läxor. Det kunde vara uppgifter som "Vad heter dina kusiner?", "Vad heter mormors och morfars katt som sprang bort?", "Rita en lampa".
Hur skulle du beskriva dig själv som barn?
Blyg och fundersam. Min syrra Hanna var den vilda av oss två i mer officiella sammanhang. Det finns t.ex. ett filmklipp där Julia är ganska nyfödd och skriker, Hanna springer omkring och leker högljutt flygplan och jag försöker läsa högt ur "Barnen i Bullerbyn". Det känns som att det var ungefär så under hela vår barndom. :p
Kommer du ihåg några viktiga händelser som format dig själv till den du är idag?
Enskilda händelser vet jag inte, men min mamma och skolsköterskan började redan i nollan (jag hade just fyllt sex år) säga till mig att jag var för tjock och borde gå ner i vikt. Så säger man väl inte till en sexåring? Jag började för fan dricka vatten istället för mjölk i skolan eftersom jag var för tjock, och det gav mig en fruktansvärt instabil grund att bygga ett självförtroende på.
Pubertala morranden i presens
"Men tänk om jag inte vill hjälpa till, tänk om jag har viktigare saker för mig?!"
"Varför måste ni vara så sura på MIG hela tiden?!"
"NÄÄÄEEE Hilma, du får INTE låna min dator!!"
Jag har varit hemma i tjugo minuter. Högst. Och det är redan en pina tack vare min elvaåriga lillasyster, ovanstående repliker är endast ett axplock.
Oh my god.
HÄRRRRRLIGT!
Matteprov på fredag
Bildarbete som läraren av någon anledning har bestämt sig för att bedöma efter kvantitet ska vara färdigt på tisdag
Samma dag är det prov i tyska
och dagen efter teoretiskt prov i musik.
Dessutom ska vi skriva en novell på dagens, morgondagens och fredagens svensklektioner som ska bli färdig redan i övermorgon.
Imorgon hinner jag inte plugga matte eftersom jag ska till optikern och idag satt jag kvar i skolan i tre timmar och försökte lära mig allt till provet. På lördag ska jag på teater på kvällen (planerat sedan flera veckor), så jag får plugga tyska på lördag förmiddag och på söndagen (som egentligen är vigd åt bildarbetet) och helt enkelt försöka få in musiken (som i och för sig inte är så svår) där jag hinner i helgen och imorgon.
Dessutom ska man ju överleva att över huvud taget gå på lektionerna, få sina tio timmars sömn och stå ut med allt och alla. Det blir en utmaning! Stressvärken i min mage satte in i eftermiddags, ett tydligt tecken på att skolarbetet är för mycket.
Jag försöker i alla fall tänka så att jag inte behöver få MVG varken på matteprovet (trots att det innebär en sänkning av hela mitt terminsbetyg), hemkunskapsprovet eller musikprovet eftersom inget av de ämnena - förutom musik där teorin ändå inte spelar någon större roll - är något jag gillar eller är intresserad av. Och ingen av dessa ämnen är heller något som kommer synas i slutbetygen, så jag kan ta det lugnt. I den mån jag lyckas coola ner, vill säga...
We like färdiga mallar!
Det hela blev något av en besvikelse. I dokumentären skildrades tre tjejers liv med killar, akohol och skolk. Det är fine för mig, de lever sitt liv och jag mitt. Jag tycker bara att SVT som stoltserar med sin slogan "fri television" och är ägt av dig och dig och dig kanske skulle vara lite mer... indie? Alla ger ju samma bild av tonåringen som en jobbig person som har det så svårt och därför inte kan klassas som en människa med egen identitet och egna åsikter; tonåringen styrs helt och hållet av hormoner. Den kan inget annat än att följa strömmen, en egen vilja kommer först i tjugoårsåldern.
Vi andra då? Vi som aldrig dricker, som knappt klarar av de krav vi ställer på oss själva i skolan och som är så djävla ensamma trots alla försök att passa in och passa upp. Finns inte vi på riktigt?
Nu skulle man ju kunna mildra sin kritik lite genom att tänka "hey, kanske var det just tonåringens alla olika ansikten som man ville visa genom att skildra dessa tre tjejers tillvaro!". Men jag känner fan inte igen mig i SVT:s bild av en tonåring.
Nej, då blev jag bra mycket gladare när Henrik Ståhl och min eviga förebild här i livet, Sofia Åkerman, satt och fick snacka om sina respektive tonår. Äntligen något som bröt av från bilden av hur en tonåring är!
Kanske är det så att man måste passa in i den bilden för att själv kunna kalla sig tonåring? I så fall ger jag gärna upp nu.
Hej, jag heter Hilma och jag är en människa!
Tankar kontra omvärld
Erkänn att det är lite spännande? Jag menar, det måste inte ens vara roliga saker som händer för att jag ska tappa bort hjärnan någonstans på vägen, huvudsaken är att det händer. Är jag understimulerad, tro? Gud, jag som tycker att jag gör saker hela tiden... AKTIVITETER på schemat nästa vecka alltså.
Det lär ju gå bra.
Lille Far
Namn: Karl Folke Staffan
Kallas: Pappaaaa, Store tjocke far, Gubbstrutten, Padre, Vater, Papá, Schtedden... allt med ett frågetecken efter, eftersom vi oftast ropar på honom av en eller annan anledning.
Jobb: Bibliotekarie som snart inte längre är enhetschef. Det ni!
Familj: Carin, 51, Axel, 19 (från ett tidigare äktenskap som det så fint heter - men vi är tajtast ändå!), Hilma, 15, Hanna, 13, Julia, 11. Och katterna Alice, snart 4, Ludden, 5 samt hunden Caylo, 1½. Och en mamma Helena, en syster Cia och Cias sambo och tre barn och ett av dessa tre barns bäbisdotter plus dotterns mamma. Joråsåatte.
Intressen: Läsning, fotboll, musik (egna bandet Still young and beautiful och att lyssna på Fairport convention m.m.)
Övrigt: Är ofta arg på oss, särskilt på semestern. Tycker att man ska hålla på traditionerna, står på Roy Anderssons sida i Filmkrönikankampen och förkastar allt som har med Navid Modiri att göra.
Detta är typiskt för mig och min pappa: Vi kämpar båda för att årets julkort ska vara en bild där hela familjen har olika instrument, och så texten "Vi är Ztaffanz - och vi är här bara för er", inspirerat av tv-serien Leende guldbruna ögon.
Fick på Fars Dag: En isskrapa till bilen, en grön dörrmatta med hund på, lite olika choklader, en dubbeltriss och så en kladdkaka som vi alla åt.
Vilken dyster bild jag målar upp av min pappa... Han är ju ändå min pappa, liksom.
Bokfemman
Min dyra moder upptäckte i morse att Malin (som har det till synes underbara yrket språklärare) har något kallat bokfemman varje vecka. Jag har inte hunnit göra särskilt mycket research på henne... men yrket och det faktum att hon har en blogg om böcker talar ju för sig självt!
Veckans tema för Bokfemman är middagsbjudning. Välj fem fiktiva litterära karaktärer som du vill bjuda hem på middag och motivera dina val.
1. Coraline ur boken med samma namn av Neil Gaiman
Därför att hon verkar vara en jordnära och skön tjej (hur man nu kan vara annat när man är i en spegelvärld där ens föräldrar blivit förhäxade och gud-vet-vad). Vi skulle nog prata om ensamhet på lite olika sätt, hon som ensambarn och jag som, tja, korkskalle skulle nog kunna hitta varsin ingång till ämnet.
2. Katrin ur Hur kär får man bli? som är skriven av min favoritförfattare Katarina von Bredow
Hennes liv är ganska olikt mitt (hon lever med pappa, lillebror och en hund i en lägenhet under större delen av boken - jag bor med fem andra personer, två katter och en hund i villa) men ändå tror jag att vi är lika varandra. Vi skulle kunna prata om mammor som är lite frånvarande (på flera sätt), kanske om hundar och så skulle jag be henne visa mig parken där hon och Adam brukar träffas, jag har en så tydlig bild av den i huvudet.
3. JJ från boken Fallhöjd (A long way down) av Nick Hornby
Han är amerikansk rockstar som har hamnat i London och jobbar som pizzabud, vad mer kan man säga? Nä, men han skulle nog liva upp tillställningen lite utan att för den sakens skull göra allting väldigt pinsamt. Han kan prata för sig utan att ta för mycket plats, så att säga. Skulle de andra bli tysta så skulle han alltid kunna dra historien om när han bröt med bandet, tjejen och Förenta Staterna och flydde över Atlanten. Typ.
4. Toby i Flickan utan röst (Angel Puss) som är skriven av Colleen McCullough
Helt enkelt därför att jag i min läsdagbok har kommenterat honom med orden "Toby var ju drömmannen nummer 1!". Jag kommer ihåg att han var väldigt snäll mot bokens huvudperson, men senare bedrog henne på någon vänster... Nåväl, han kunde i alla fall prata för sig, han och JJ skulle nog kunna passa bra ihop (även om Toby lever på 1960-talet och JJ i nutid). Denna underbara människa skulle jag förmodligen försöka förföra (haha, jag låter som en pervers femtioåring i vargtröja, så är det ICKE), trots att han i boken säkert är i övre tjugoårsåldern. Lite gammal kanske, men whattaheck!
5. Katarina i Helene Turstens böcker om poliskommissarie Irene Huss
Först tänkte jag ta med både Katarina och hennes tvillingsyrra Jenny, men sedan kom jag på att Katarina är den vars mentalitet nog skulle passa in bäst med mig och de andra runt middagsbordet. Då behöver jag ju inte laga vegankäk heller, vegetariskt räcker då jag är den enda uttalade veggisen. Jag skulle ta en Katarina som är ungefär jämngammal med mig nu, femton-sexton så där (alltså ungefär kring Eldsdansen om jag inte har helt fel..?). Hon skulle ge färg åt sällskapet - jag ser henne som en färgstark individ med all dans och sånt som hon håller på med.
Yes box! Och vi skulle förstås äta vegetariskt - vad vet jag inte riktigt, men mycket grönsaker och grejer. Den paellan som jag åt hos pappas kompis härom veckan skulle jag kanske be om receptet på. Till detta någon piffig sallad och bara vatten (alkohol blir svårt att köpa för min del - jag dricker dessutom inte - och läsk är det socker i). Till efterrätt något litet och exklusivt, typ nån pytteliten, skitdyr chokladmousse. Vad vet jag. Sedan skulle vi sitta uppe hela natten och bara snacka om livet och njuta av varandras sällskap, kanske däcka i fåtöljerna och dagen därpå vara ännu djupare som personer.
Östra
Abbe har genomgått en (som jag förstår det) rätt stor operation för någon vecka sedan, på Östra sjukhuset som ligger precis i mina trakter. Och varenda gång jag går förbi Östra på mina kvällspromenader tänker jag "tänk om Abbes familj plötsligt kommer här på väg in till sjukhuset och jag träffar dem!", och målar upp värsta scenarierna där jag pratar lätt och ledigt med dem och sedan tillägger "heja Abbe!" när jag svassar vidare.
Stalkeraktigt, jag vet - och det känns lite fånigt att skriva blogg om mina patetiska dagdrömmar. Men ändå;
heja Abbe!
Optikern, del 1
Jag satt i säkert en halvtimme med EN lins som jag försökte peta in i vänsterögat medan ögonlocken fladdrade som fjärilsvingar och blinkade ut linsen så fort den satt det allra minsta på plats. Undgick den ögonlocksattacken så kom problem två; Hornhinnan. Min hornhinna är inte helt rundad (jag har alltså astigmatism - fick jag veta IDAG), alltså blir det en luftbubbla under linsen om den inte är skräddarsydd, denna bubbla måste jag sedan blinka bort.
Försök det när ögonen tror att århundradets största skräp har anfallit och de rinner som Niagarafallet.
