Ü

Fasen vad jag gillar pingviner. Antar att jag alltid tyckt att de är sympatiska djur, men den senaste veckan har jag insett att de nog är mina favoriter.
Det började, ska jag väl erkänna, lite som något att fylla tystnaden med. Skulle kunna tänka mig att det var en fråga i en mina vänner-bok (dem fyller man ju i så ofta nu för tiden) eller något man skulle skriva en mening med på tyskan eller så, som gav upphov till det hela. Som Canberra, typ. Jag drog till med pingvin som svar på vad-det-nu-var och kom sedan på genialiteten i det jag just hävt ur mig. Snackade först och tänkte sedan.

Nu är det så att inget bibliotek i hela staden har filmen Pingvinresan. Du vet ju hur ofta jag ser på min tyska fotbollsfilm? VARJE gång jag gör det ser jag reklam för Pingvinresan. Varje gång tänker jag att jag måste se filmen. När jag tar mig i kragen och tar reda på hur man kan få tag i den, blir det noll och ingenting. Detta är problematiskt inte bara för att jag inte får mig några pingviner till livs, utan också för att jag idag under en "mingelövning" på tyskan (vilken skulle behöva ett helt eget inlägg för att få rättvisa) på frågan om vilken min favoritfilm är glatt svarade 'Die Reise der Pinguinchen!". Inte för att jag för mitt liv tror att någon på riktigt undrade vad min favoritfilm heter, tvärtom gav de som någon gång hörde mitt svar över bruset av röster mig en suspekt blick innan de gick vidare till nästa offer. Men ändå. Snacka först och tänka sedan var det va.
 
Nåväl. Jag antar att biblioteket har en massa fina böcker om pingviner i alla fall. Eller lämlar kanske. Lämmelböcker har vi inga hemma, enligt far min. Och han borde ju veta.

Hela idén med detta inlägg känns lite medelålders, men låt gå för det. Jag är ändå mer än halvvägs till trettio, varför inte skynda på processen lite? Som botox fast tvärtom.

Min blogg. Den här. Lite död. (Naturligtvis inte värre än vanligt, men ändå tillräckligt för att jag ska känna mig otillräcklig.) Anledningen till komatillståndet är inte hemskare än att jag dagarna (och nätterna) i ända, med eventuella pauser för måltider och hundpromenader, sitter hemma på kammaren och läser. Jag läser böcker så att ögona blö'r, som min käre fader skulle ha uttryckt det. Gör inte annat än läser. Varje dag. Hela sommarlovet... de sex dagar som har varit.

Så varför inte slå två flugor i en smäll, tänkte jag? Bloggen är död och jag läser böcker - jag sätter förstås igång att bokblogga! "Recension" på varenda bok jag läser, en perfekt guide med reads and readn'ts tills dess att, tja, bättre tider kommer. (Om inte annat är det ett sätt för mig att slitas från böckerna samtidigt som jag tränar mig på att uttrycka mig i skrift OCH får utlopp för mina åsikter! Suveränt.)

Nu har jag i och för sig redan hunnit läsa Vykort från ingenmansland (Aidan Chambers), Nära oss (Håkan Larsson), Anne Franks dagbok, Vättar i väggen (Tony DiTerlizzi och Holly Black - jag vet inte riktigt vad jag tänkte...), Mannen under trappan (Marie Hermanson), Harry Potter och de vises sten (J.K. Rowling) och Flykten till järnets land (Maj Bylock) hittills under sommarlovet, och dem orkar jag inte skriva om så här i efterhand. Google är er vän!

Imorgon är jag nog klar med Harry Potter och hemligheternas kammare. Välkommen tillbaka då för ett omdöme om sommarens åttonde bok (något tomt sådant möjligen - den som inte har läst HP räcker upp handen...). Då är det femtiotvå kvar till sommarens mål; 60 lästa böcker innan skolstarten -08. Svettigt.

Mördarveckan är härmed officiellt avslutad, och detta på ett utomordentligt bra sätt (NO-redovisning, chans på höjning i biologi, SO-redovisning, hela klassen väldigt tagen av WW2, en knapp timmes frivillig övertid)! Som belöning för detta, eller rättare sagt för att jag inte bröt ihop under min Anne Frank-redovisning, hade jag bestämt mig för att köpa godis. Sagt och gjort - det bar iväg till kvarterets Ica-affär!
Och när man plockar godis ur sådana lådor med lock, ni vet, så blir det ju... lite svårt att hantera för en tvåarmad människa. Jag stod där och höll påsen i vänster hand och skyfflade godis med andra handen SAMTIDIGT som jag höll uppe luckan till godislådan med höger underarm. Det är man ju så van vid, så man tänker inte på det. Därför blev jag först lite ställd och sedan lite varm inombords när en man bakom mig höll upp luckan åt mig medan jag plockade åt mig några dumlekolor. Det är fan ta mig beviset för att det finns hopp för människan.