Ü

Tänk vad de hittar på ändå, alliansen. Nu har vår käre skolminister Jan Björklund hittat på att kidsen ska få ett skriftligt omdöme redan från första klass - i grundskolan då. Janne anser nämligen att det ska vara tystnad, disciplin och ordning framför allt för att man ska kunna lära sig något, och det är antagligen där dessa omdömen kommer in.

Okej.

Jag respekterar allas rätt till en egen åsikt, men jag förstår inte det minsta vad människan tänker på. Jag har ju bara mig själv att utgå ifrån, så mina iakttagelser är kanske lite enahanda, men konkurrensen i skolan idag är stenhård även om man inte låtsas om det. Och det var faktiskt inte mycket bättre back in the days när jag gick i ettan. Hade jag som sjuåring fått ett skriftligt omdöme som senare vid jämförelserna i kapprummet visade sig berätta att Maria eller vem som helst var bättre än jag själv på att skriva och läsa så hade det förmodligen gjort mig till en ännu mer försiktig och blyg stackare än jag redan var. Tänk då att samma sak skulle återkomma termin efter termin efter termin utan att jag hade någon som helst möjlighet att ändra på det. Jag har i efterhand fått höra att jag inte ens på lågstadiet tyckte att mina prestationer var någonting att ha, så med ett utdömande omdöme ända sedan dess hade jag förmodligen ha gått under ännu mer nu än jag redan har gjort.

Men vad vet jag. Det är kanske bara en tillfällig breakdown det här med att allt fler ungdomar söker sig till BUP, har ätstörningar och skadar sig själva. Skolan har ju inte ändrats särskilt mycket de senaste åren, det är väl vi som är svaga helt enkelt. Det är vi dumma åttio- och nittiotalister som inte tål att jobba lite för belöningen; fina bokstäver i terminsbetyget. Och det är vi som har fått för oss att man lär sig bättre av engagerade lärare som har roliga lektioner med intressanta läromedel.

Om jag kunde snacka med Björklund skulle jag vilja be honom och hans alliansfränder att tänka efter lite. Visst, skriftliga omdömen är säkert jättebra för att skapa ångest, tävlingar och nertryckningar inom klasser och grupper på låg- och mellanstadiet, men vari ligger det som främjar resultaten och hur mycket barnen lär sig?
Jag tror inte på att barn redan som sjuåringar ska dömas ut som duktiga eller idioter - det händer redan hela tiden utan någon hjälp från betygsomdömen. Ska man döma efter hur läget är idag så visst, kör på med skriftliga omdömen som förstör alla Sveriges barn från det att de är sju år! Men var beredda med extrainsatser inom psykiatrin ungefär fem år senare. Det är då ni och vi får återbäringen av era handlingar.

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket, nästan för mycket, på hur fruktansvärt sorgligt det är att jag ska lämna min gamla skola i sticket nu i juni. (Jag har också tänkt på hur patetiskt det är att jag jämför ett skolslut med något slags internationell katastrof, men det kan inte hjälpas.) Min gamla högstadieskola där jag genomlidit fyra år av mitt liv ska nu bli av med mig.

Jag kommer aldrig mer kunna säga att jag hör dit och att han och hon och hon är mina lärare. Aldrig mer spendera mina håltimmar i någon av sofforna i biblioteket (eller på en stol bredvid om J eller C redan korpat åt sig de förstnämnda). Aldrig mer halvt livrädd, halvt gapskrattande gå in i lärarrummet för att med lärarletning som svepskäl kolla på de helt sjukt konstiga bilderna från lärarnas hopsvetsardagar (fråga mig inte vad det heter på fackspråk...) och bli utkastad för att jag inte hör dit.
Det är ju det jag blir nu. Utkastad. Därför att jag inte hör dit. Men jag vill ju det! Den här skolan är ju det enda jag känner till (förutom låg- och mellanstadieskolorna, men det är ju en annan sak), och nu ska jag till och med välja bort den!

Det värsta är att folk inte tror att man kan vara så här blödig, så de kommer bara skratta när jag står där och bölar som en gris på skolavslutningen om drygt fyra (4!) månader medan jag går sönder inuti av smärta över allt jag inte gjort. Och till hösten kommer nya sexor och tar min plats, våra platser. 9C går i graven och 6C återuppstår, fast all karma försvinner (6-7-8-9C har väl förresten aldrig haft någon karma att tala om) och de stackars skolpersonalsjävlarna får dras med en klass som är jobbig men inte ett dugg charmig. Det kan de gott ha.

Om fyra år är jag bortglömd. Det var det jag ville komma fram till, att alla kommer glömma bort mig. Alla de som jag i fyra år har plågat och plågats av, de som med tvång har dragit upp mig från att sitta och gråta i korridorerna efter skoltid och har pressat mig dit jag vill när jag själv inte trott att jag kunnat. Alla kommer glömma bort mig. Är inte det lite konstigt? Jag har ju ändå gått där i nästan ett halvt decennium och satt min prägel på allt. FÖRTJÄNAR INTE JAG BÄTTRE?!

Bitter_shoppingtjej_92 is over and out. Jag ska köpa en massa kläder idag, wish me luck.

Jag vann första tävlingen på Ylvies blogg. Detta genom att skriva en kommentar i vilken jag verkar vara en mycket bitter ung kvinna, så vet vi ju alla att det inte är.

Första tävlingen på hennes blogg. Det blev lite fel, va?
Jag vann världshistoriens andra rebustävling i p3 star.
Jag blev min pappas andra barn.
Jag blev den andra i klassen att få glasögon (ja, Oscars läsglasögon räknas).
Jag var den andra personen att prata i Söndagssamtalet.

Ni ser. Det enda som möjligtvis skulle kunna matcha't är att jag var den första någonsin i min årskurs att få MVG i musik. Anar jag kanske ett mönster? Är det min tur att komma först nu? Jag väntar med spänning.

Jag funderar på om det är så att nervositet leder till förfrusna fingertoppar, köldskakningar i hela kroppen och lätt illamående. I så fall är jag nervös nu, detta därför att min röst kommer medverka senare i dagens p3 star-program och jag inte kan prata svenska ordentligt. Just den lilla detaljen är ju lite underlig i och med att jag just PRATAR SVENSKA. Ändå lyckas jag staka mig och säga fel hela tiden. 
Vi får se hur det går helt enkelt. Om inte annat så överlever jag. Och programmet ligger ju bara kvar i arkivet i trettio dagar...

På senare tid har jag lagt mig till med att följa en sjuhelsikes massa bloggar skrivna av mammor och pappor som har småbarn eller till och med väntar barn. Dessutom är det en himla massa bebisar omkring mig just nu.
På senare tid har jag dessutom haft ovanligt många drömmar där jag antingen har ett litet barn eller är gravid. I natt sträckte det sig så långt som till att jag var på väg att föda barn - och hade värsta förlossningsångesten! Den höll i sig långt efter det att väckarklockan hade ringt och jag hade gått till skolan, ska jag säga...

Så här kan jag ju inte ha det, tänker jag. Om jag drömmer en till dröm i natt där jag är gravid eller föder eller gud-vet-vad, då får jag ta och se över mina bloggvanor. Det är läskigt att vakna mitt emellan två värkar, ska jag säga.