Ü

   Härom natten hade jag en av de mer fantastiska drömmar jag haft på bra länge (nej, jag tycker inte heller att det är så roligt att läsa om folks drömmar, detta är ett undantag från regeln 'behandla andra som du själv vill bli behandlad'). Den gick i stort sett ut på att Brendan Benson hängde på biblioteket och jag upptäckte honom, varpå jag började prata med honom. Mr Benson hade nämligen sin studio på detta bibliotek, vilket var som en blandning mellan Stadsbiblioteket här i stan och det bibliotek där min pappa jobbar. Det fina i kråksången var att mannen snackade flytande svenska, vilket gjorde kommunikationen oss emellan mycket lättare. Visst, jag ligger på en relativt hög nivå även i engelska i och med att jag går språk, men flytande skulle jag inte kalla det. 
   När jag började känna att uppmärksamheten började gå all annanstans än till mig, drog jag till med "men du Brendan, jag såg ju Jack [White] härom dagen, han är lärare på min skola!", och strax efter detta vaknade jag. Vilket föranledde en plötslig längtan tillbaka till sömnen. Hur coolt vore det liksom inte med BB i en liten bur på pappas jobb, eller med Jack som musiklärare? Det kanske är dags för det nya albumet snart, huh?

Edit: Här säger han att plattan kommer 'probably early next year'. Det skulle mycket väl kunna vara om tre dagar, eller hur?

Julgranen är inne och ska förstås prydas, men innan något krimskrams kan börja belamra dess grenar skall den stagas upp och stjärnan sättas i toppen. Pyttesyrran klättrar upp på en stol för sistnämnda ärofyllda uppdrag, men når inte och jag får träda in. Problem uppstår snart.
"Pappa? Du tror inte att man kan tälja till toppen lite? Stjärnans öppning är för liten för att få plats på grantoppen."
Pappa står i köket i färd med att laga tusen julmaträtter, så han kan inte leta fram någon lämplig kniv just nu. I stället roar jag mig med att leta efter Bläckfisken, toppdekoration fram tills strax efter millennieskiftet då min bror fick nog och köpte en stjärna i en gayaffär. Lönlöst kanske jag ska tillägga att sökandet är.

Nåväl, en kniv kommer i alla fall fram så fort vegetarisk rätt #52986 skjutsats in i ugnen och jag filar på trädets spets medan fadren kutar iväg för att leta upp någon bild till årets elektroniska julhälsning. Det är lättare sagt än gjort att få stjärnan att få plats på toppen, märker jag, men ger inte upp! I stället blir resultatet något taffligt: Stjärnan slår i taket och böjer hela toppen för att få plats, men jag känner mig nöjd med min insats.
"Men vad fan, nu lutar den ju framåt!" hör jag far min ropa just som jag lämnar brottsplatsen för att hämta kameran och föreviga mitt verk. Jaha. Tillbaka igen, gör om - gör rätt! Fadren lyckas räta upp granen - som nu börjar få tillnamn som 'den jävla' och "helvetes-". Nu kan vi börja bry oss om att binda fast barrhögen.

Jag hittar en bit snöre vi kan använda, knyter fast den i soffan vid matbordet och ska sedan försöka nå trädets stam genom att ta omvägen bakom vitrinskåpet.
"Så drar granen med skåpet i fallet", förklarar pappa. Jojo, vi kör med katastrofförsäkring. Medan jag går ner på alla fyra för att trixa med snöret bakom möbeln, säger jag att "jamen det är en fin tradition, det här med julgran, verkligen... GUD vad jag ska njuta av den sedan, ojoj! Aktiv njutning fram till tjugonda'n, inget ska få förstöra min granupplevelse".
Efter fem minuter och lika många olika vägar bakom vitrinskåpet, har vi bundit fast granen tillräckligt för klara eventuella efterskalv från jordbävningen. Jag landar i soffan för att njuta av resultatet.
"Sådärja", säger pappa och beundrar även han vårt jobb. "Var sade du att belysningen låg, då?"
Jag hittar lådan med elektriska ljus i någon av alla julpyntslådor som belamrar golvet i vårt vardagsrum och räcker honom den.
"Var det här verkligen den vi hade förra året?" frågar pappa förvirrat. "Den här är för utomhusbruk..."

Det började väl med att jag skulle ha några kompisar här över natten. Pappa skulle iväg och handla och jag bad honom köpa frukostmat så att det räckte till ett halvt kompani. Pålägg, till exempel.
"Jaha, vaddå för pålägg?"
"Ja, inte vet jag! Vad äter man på smörgåsen nu för tiden? Skinka, ost, grönsaker... Det blir nog bra."
Så han drog iväg till affären vars namn låter som en gammal tv-personlighet och hann även komma tillbaka under den tid jag var hos grannarna och utsatte mig för stans alla dagisbaciller. När jag kom hem igen var kylskåpet fyllt med det jag hade önskat. Där var osten och skinkan, och till och med en famnfull ledsna, avkvistade tomater låg i köket och skämdes. Han hade dessvärre också införskaffat min stora synd i livet: Salami. Både pepparsalami och vitlökssalami.

Men här skulle inte ätas salami, och det gick väl bra att hålla på så länge korvskivorna låg paketerade inne i kylen. När de däremot kom fram på frukostbordet i förmiddags, hade jag nästan svårt att hålla mig. Det var den sista biten förstånd som hindrade reptilhjärnan från att gå till anfall på salamin.
Förstår du, lilla läsare? Jag, vegetarian sedan nästan tre år, sitter och bara vill slita upp ett paket med tunna skivor av, typ, smaksatt prickigkorv!
Förhoppningsvis är det bara sältan jag vill åt, att tugga på lik äcklar mig dessbättre trots allt, så jag får se till att överdosera saltet ikväll. Kan se det som ett tillfälle att testa om det stämmer att man dör av att äta en matsked salt.

Yehey.

Jag är trött som en gnu eftersom min sömn har varit ur balans de senaste dygnen, ändå sover jag inte. Vore detta en vanlig kväll hade jag känt mig dålig och typ förbannat internetleverantören för att vi nu sedan igår når ut i världen igen, men idag är inte en vanlig dag. Jag sitter nämligen och väntar på ett program som ska förtälja hur det egentligen låg till med Genesarets sjö. Det var tydligen inte så lätt som jag trodde, att han som låg på sjukbädden i slutet var den som hade gjort det. Eller så var det så. Om det senare är fallet har jag när kvällen är slut lagt en sisådär tre timmar på dator och tv när jag i stället hade kunnat göra en massa bättre saker (vad nu det är).

Den som lever får se.