R.I.P.

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket, nästan för mycket, på hur fruktansvärt sorgligt det är att jag ska lämna min gamla skola i sticket nu i juni. (Jag har också tänkt på hur patetiskt det är att jag jämför ett skolslut med något slags internationell katastrof, men det kan inte hjälpas.) Min gamla högstadieskola där jag genomlidit fyra år av mitt liv ska nu bli av med mig.

Jag kommer aldrig mer kunna säga att jag hör dit och att han och hon och hon är mina lärare. Aldrig mer spendera mina håltimmar i någon av sofforna i biblioteket (eller på en stol bredvid om J eller C redan korpat åt sig de förstnämnda). Aldrig mer halvt livrädd, halvt gapskrattande gå in i lärarrummet för att med lärarletning som svepskäl kolla på de helt sjukt konstiga bilderna från lärarnas hopsvetsardagar (fråga mig inte vad det heter på fackspråk...) och bli utkastad för att jag inte hör dit.
Det är ju det jag blir nu. Utkastad. Därför att jag inte hör dit. Men jag vill ju det! Den här skolan är ju det enda jag känner till (förutom låg- och mellanstadieskolorna, men det är ju en annan sak), och nu ska jag till och med välja bort den!

Det värsta är att folk inte tror att man kan vara så här blödig, så de kommer bara skratta när jag står där och bölar som en gris på skolavslutningen om drygt fyra (4!) månader medan jag går sönder inuti av smärta över allt jag inte gjort. Och till hösten kommer nya sexor och tar min plats, våra platser. 9C går i graven och 6C återuppstår, fast all karma försvinner (6-7-8-9C har väl förresten aldrig haft någon karma att tala om) och de stackars skolpersonalsjävlarna får dras med en klass som är jobbig men inte ett dugg charmig. Det kan de gott ha.

Om fyra år är jag bortglömd. Det var det jag ville komma fram till, att alla kommer glömma bort mig. Alla de som jag i fyra år har plågat och plågats av, de som med tvång har dragit upp mig från att sitta och gråta i korridorerna efter skoltid och har pressat mig dit jag vill när jag själv inte trott att jag kunnat. Alla kommer glömma bort mig. Är inte det lite konstigt? Jag har ju ändå gått där i nästan ett halvt decennium och satt min prägel på allt. FÖRTJÄNAR INTE JAG BÄTTRE?!


Bitter_shoppingtjej_92 is over and out. Jag ska köpa en massa kläder idag, wish me luck.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0