Jag antar att det tyder på en del skrivlust när man som vegetarian skriver ett helt jäkla blogginlägg om salami

Det började väl med att jag skulle ha några kompisar här över natten. Pappa skulle iväg och handla och jag bad honom köpa frukostmat så att det räckte till ett halvt kompani. Pålägg, till exempel.
"Jaha, vaddå för pålägg?"
"Ja, inte vet jag! Vad äter man på smörgåsen nu för tiden? Skinka, ost, grönsaker... Det blir nog bra."
Så han drog iväg till affären vars namn låter som en gammal tv-personlighet och hann även komma tillbaka under den tid jag var hos grannarna och utsatte mig för stans alla dagisbaciller. När jag kom hem igen var kylskåpet fyllt med det jag hade önskat. Där var osten och skinkan, och till och med en famnfull ledsna, avkvistade tomater låg i köket och skämdes. Han hade dessvärre också införskaffat min stora synd i livet: Salami. Både pepparsalami och vitlökssalami.

Men här skulle inte ätas salami, och det gick väl bra att hålla på så länge korvskivorna låg paketerade inne i kylen. När de däremot kom fram på frukostbordet i förmiddags, hade jag nästan svårt att hålla mig. Det var den sista biten förstånd som hindrade reptilhjärnan från att gå till anfall på salamin.
Förstår du, lilla läsare? Jag, vegetarian sedan nästan tre år, sitter och bara vill slita upp ett paket med tunna skivor av, typ, smaksatt prickigkorv!
Förhoppningsvis är det bara sältan jag vill åt, att tugga på lik äcklar mig dessbättre trots allt, så jag får se till att överdosera saltet ikväll. Kan se det som ett tillfälle att testa om det stämmer att man dör av att äta en matsked salt.

Yehey.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0