Ü

Sådärja. Rödkålssalladen är uppäten*, pappas halvknepiga, helknäppa julrim upplästa och bilen med tillhörande familj och hund hemkörd. För att uppdatera er på hur mitt liv har blivit den senaste veckan så kan jag dra till med en punktlista. Bara för att jag vet att ni vill.

- Jag fick en egen dator i julklapp. Bästa klappen (tätt följd av det engelska lexikon jag fick av broder min) - och har jag någonsin hävdat att lycka inte går att köpa för pengar samt att kommersialismen kan ta sig någonstans så... tja, i lyckoruset efter julafton var jag beredd att ta tillbaka det, litegrann i alla fall.
- Sedan jag kom hem från Norrlandet så har jag endast lyssnat på Takida (och nu i fem minuter visserligen även Polyphonic spree och White stripes). Var denna blogg ämnad för min kusin Christians ögon så skulle här ha funnits en skriftlig uppmaning typ "var stolt eller dö" eftersom det var han som införde Takidas musik i vår familj (läs: prackade på oss den).
- Jag har i juldagarna fått enorma sug efter cigaretter, julskinka och andra syndigheter...
- ... och tack vare detta samt en utläst bok, "Thereses tillstånd", gått och känt mig hittepå-gravid.
- En slutsats jag har dragit i julhelgen: När man umgås med fem kusiner som är tio, åtta, sju respektive fem år äldre än en själv så faller man tillbaka i sin barnmall vare sig man vill eller ej. Vilket ger följder i form av att man sätter sig i trapphuset på ett bostadsrättshus i Matfors i rent uppror mot att man behandlas som om man vore fem när man vill vara stor. Och den barnrollen kommer jag förmodligen få dras med tills jag blir åttio eller tills jag av en eller annan anledning tappar kontakten med släkten.


* inte. Men vad gör man inte för att få lite efterjul-ångest-stämning?

Det där jäkla ordet. Jag trodde att det hade slutat förfölja mig, men nähä då! Igår gjorde det uttalsdebut, detta utan att mitt medvetande var ikopplat.
Hilma: - Hur långt är det till Sundsvall härifrån?
Mille: - Jag vet inte... men det ligger väl söder om Stockholm?
Hilma: - Näe, det ligger en ganska bra bit uppanför.

Någon borde nominera mig till de där tävlingarna som Svenska språkinstitutet eller nån har varje år, där treåringar "uppfinner" ord som fickla och sånt... Uppanför. Gud så barnsligt.

- Jaha Hilma, varför är du inte nöjd med dina hundratusen MVG:n bara för att andra också får det betyget?
- Därför att jag är en dum, elak och missunnsam egoist som inte vill annat än att vara bäst och se andra misslyckas.

(Har jag inte sagt. Men det är ju så det är! De senaste dagarna har all betygshets, all ångest och all rädsla kommit tillbaka och glädjen bara runnit av mig. KUL.)

Den här helgen har resulterat i... ingenting! Well, inget nyttigt i alla fall. Inte något bra resultat på biologiprovet imorgon kan jag lugnt säga. (Det värsta är att jag alltid verkar få minst tid att plugga till just NO-prov, de prov som jag skulle behöva mest tid till. Pluggar jag språk t.ex. så fastnar ju allt på en gång, FUSK!)

Okej, lite mer har jag gjort. Jag har bistått min pappa lite i dennes målning av trapphuset som gått från grått och spacklat till heltäckande ljusgrönt. Jag har bakat lussekatter och kokat knäck och ätit av detta. Jag har skrivit en lista över alla böcker jag ska ta med när vi åker till släkten i Norrland. Jag har förberett mig någorlunda inför lucia och därmed tagit slut på en förpackning med tre (3) meter silverglitter med stjärnor. Jag har sett På spåret inte bara en utan två gånger. Jag har läst alla mina "bevakade" bloggar tusen gånger om. Jag har käkat upp en halv Toblerone på egen hand sedan i eftermiddags då mamma kom hem från Prag.
Kom inte och säg att jag är ineffektiv på min halvlediga helg...

Smarta jag är ovanligt glad att jag inte bloggade igårkväll. Hade jag gjort det så hade ni suttit där idag och läst "Jag har märkt att det har blivit lite väl mycket versaler i mina rubriker på senare tid" (referring to O HELGA NATT-inläggen).

Men det är ju inte en gemen så långt ögat når i mina rubriker. Aldrig någonsin, det har aldrig vart och kommer aldrig bli (så länge jag är så här oteknisk). Ibland slår min smarthet i taket.

Igår trodde jag att jag nått botten vad gäller den där jävla analysen. Nu vet jag bättre. Jag snackade med läraren min lite hastigt idag och hon svarade med att jag ska lämna in den som den är när jag lugnt och sansat frågade  "Är jag dum i huvet som inte förstår hur man ska tänka???!".
Okej, lämna in den som den är, tänkte jag då. No problems. Tills jag hittade dokumentet och fortfarande inte hade skrivit VAD det är jag ska höja momshelvetet på.
Okej, tänker jag då, då skriver jag till första bästa som får hjälpa mig. Vilket blir Katty. Det är bra, hon kan sina grejer - lite för bra. Nu sitter jag här med prestationsångest upp över öronen, en halvskriven SO-analys och till råga på allt ett bortsprunget ordförråd och ingen vilja över huvud taget att ens läsa igenom det jag skrivit.
Visst är det patetiskt? Jag kan inte läsa igenom och småändra mitt arbete, däremot kan jag ägna min tid och ork åt att skriva om det.
Underbart.

Jag har suttit med en analys om ett Sverige med 11-procentig inflation sedan klockan ett i förmiddags. Nu är klockan tjugo i fyra och det börjar gå utför. Det är nu jag har kommit till delen där jag i mitt tv-tal till folket tillkännager att jag ska höja momsen på "-----" (jag vet inte ens vad jag ska höja momsen på - SVAGT!) för att konsumenterna ska tänka efter före.
Det håller liksom... inte riktigt. Det är nu uppgivenhetsstadiet kommer. Snart (jag tippar att det blir innan klockan slår halv fem) reser jag mig från datorstolen och går upp till mitt rum för att antingen repetera luciasånger eller öva till engelskprovet. Eller det tredje alternativet; Jag slänger mig på sängen i fosterställning och intalar mig själv att det snart är jullov. Snart är det jullov och man slipper göra en massa hemma varje helg, snart är det jullov och man måste inte prestera som en bäver i alla ämnen, snart är det jullov och man får vila.