Ü

När jag ser på Hål i väggen så är det nästan så att mina gamla komikerdrömmar vaknar till liv igen.* För komikerna har ju så mysigt, en gemenskap som är svår att förstå om man inte är en del av den. De hjälper varandra upp om de faller (och puttar ner varandra också, tjänster och gentjänster) och är så där... ja, jag vet inte till mig.  Ååh, jag vill också stå iklädd silvrig kroppsstrumpa och internskämta med mina komikerpolare i fulkulturella tv-program!





* Jag gick i femman och hade en bästis som skrattade åt alla mina skämt, samt hade Robert Gustafsson som största idol och förebild (för detta var förstås på tiden innan Björn dito). Det varade inte någon längre period, kan jag lugna er med att säga.