Varning för lokalpatriotism.

Jag satt på vagnen hem från stan vid sextiden i kväll. Hade köpt kläder (läs: fått kläder av mamma) och var glad och nöjd, nu kunde jag bara ta det lugnt på resan hem. Till saken hör att jag satt på trean, så jag måste byta till antingen ettan eller 17-bussen för att komma ända hem, och 17-bussen som har sin hållplats först vid Centralen medan ettan har sin i Brunnsparken går nästan ända till dörren, det gör inte ettan. Och jag brukar försöka byta så tidigt som möjligt under min resa, för att kunna ta det lugnt tills jag är hemma. Idag gjorde jag av olika anledningar inte det, utan jag satt kvar på trean när den stannade i Brunnsparken.

Döm om min förvåning när jag såg min gamla praohandledare sitta på hållplatsen. Han som jag inte sett sedan oktober förra året har ett liv utanför det där dagiset! Bara det är ju chockerande. Och så såg jag honom resa sig. Resa sig och kliva på min spårvagn. Jag, som den asociala varelse jag är, var inte upplagd varken för att prata engelska eller halvdålig svenska med honom, så jag blåstirrade ut genom fönstret medan spårvagnen susade fram mot de sämre ansedda delarna av Göteborg. I närmare en kvart satt jag så, i samma ställning med huvudet, något slags stolt men sned hållning (tänk sensuell fjortispose). Underligt att jag inte fick nackspärr på kuppen. Hela tiden tänkte jag på vad jag skulle göra om han kände igen mig eller - ve och fasa - satte sig bredvid mig.
Huvudet var alltså fullt, så det var väl inte så konstigt att jag reagerade med ren glädje när jag såg buskar skrapa mot fönsterrutan. "Åh vad grönt och fint det är, det är så vackert på sommaren!"

"Fast inte har det väl varit buskar här innan..?"

"Visst fan. Jag skulle ju gå av där, det är trean jag sitter på fortfarande."

Så jag fick gå av på samma hållplats som den här gamla handledaren. När jag såg att vi höll på att gå ut genom samma dörr rusade jag fram till nästa för att undvika honom in i det sista. Sedan fick jag gå hem någon kilometer med skoskav och fortfarande lite paranoid trots att han vek in på en sidogata så fort han kommit av vagnen. Att han också undvikit mig (femtonårig, blyg jävel som bara stammande på engelska kan kommendera dagisbarn att ligga ner och sova) slog mig aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0