Ü

Nu får ni samma meddelande från mig som från alla andra gymnasie-/ högstadiebloggare: Jag har sommarlov. Hittills känns det väldigt chill, ingen press har hunnit infinna sig ännu. Sedan i onsdags har jag läst ut åtminstone två böcker och är på den tredje av de planerade sextio mer eller mindre skönlitterära kapitelböcker jag har planerat att plöja fram tills någon gång i augusti (något gullpucko har lyckats stänga ner hemsidan för den skola jag hade tänkt gå på till hösten, så jag har ingen som helst aning om när jag börjar förrän i värsta fall några dagar innan själva begivenheten).

Nåväl, nog om uppdateringar. Igår fick jag en egendomlig ingivelse att börja leva. Jag läste om någons mormor, och plötsligt slog det mig: Jag kommer också bli gammal! "Huvudet på spiken, Watson", svarade min hjärna, "vad göra åt saken?". Tja, man måste väl skaffa ett liv och leva det, tänkte jag. Och så kom jag in på den eviga diskussionen om vad som är definitionen av ett liv (d.v.s. ur ett socialt perspektiv, inte så som avsågs i den biologiuppsats jag skrev och höjde mitt betyg med). Så länge man är nöjd med det liv man lever är väl det bra? Jag läser, går ut med hunden, bilddagbokar, bloggar... Den enda som skulle kunna göra mitt liv bättre vill inte vara en större del av det än han är, så vad har jag att klaga över? Jag har sommarlov, tio lediga veckor att göra vad jag vill med, låtom mig njuta.

Glad sommar på er.