Ü

Jag brukar sitta barnvakt hos mina grannar lite då och då när familjens föräldrar jobbar eller helt enkelt vill ha lite tid för sig själva, dock inte så ofta på senare tid eftersom de fick sitt tredje barn i somras. Men tillräckligt ofta för att jag kan säga "jag brukar" istället för imperfektformen av uttrycket, liksom. 

I höstas nån gång så skulle föräldrarna iväg en stund på kvällen och jag fick i uppdrag att typ kolla på Bolibompa och sedan natta barnen. En baggis, tänkte jag såklart. De här barnen är snällast i världen och bråkar aldrig, så det hela förflöt jättelugnt. Jag och I läste med gemensamma krafter om Rödluvan samt De tre små grisarna för K när hon skulle sova, och sedan satte jag och I oss med Rasmus på luffen för att läsa den. Problemet var bara att I hela kvällen hade varit lite mammig och ville stanna uppe tills föräldrarna kom hem - vid niosnåret. Gulp, tänkte jag, hur länge låter man en femåring vara uppe en vardagskväll?

Hela kvällen är egentligen mer eller mindre en minneslucka, för I fick borstade tänder, pyjamas på och godnattbok läst för sig av mig utan att jag minns det. Jag kan verkligen inte begripa hur allt det där hände utan att jag hade planerat det! Så här i efterhand tänker jag ju att det är självklart att gossen kan få stanna uppe tills mamma och pappa kommer hem, om det bara är för föräldrarna att stoppa honom i säng sedan. Men den sinnesnärvaron hade jag uppenbarligen inte då. I alla fall inte annat än i autopilotläge...