Pappa

Det slog mig idag att jag har slagit alla symptom ifrån mig så länge. Jag har inte varit rädd för min pappa på jättelänge, inte SÅ HÄR i alla fall. När jag hade antiskolkat från SO:n i en timme och jag skulle till att gå hem så hasplade jag ur mig något om att "fan, då hade jag ju kunnat gå hem tidigare och ta reda på min tvätt och städa och sånt, annars kommer pappa gå bananas. Han är dum i huvudet", varpå min lärare minst sagt höjde ögonbrynen. Det var väl då jag kom att tänka på det. Har jag blivit så duktig på att slå rädslan och känslorna ifrån mig?
Samtidigt är det ju bara skitgrejer och en dålig uppväxt kombinerat med dålig uppfostran som har gjort den här familjen till vad den är, det kan jag ju inte skylla på min far. Det är ju lika mycket mitt fel, tänker jag, och säger samtidigt emot mig själv genom att tänka att jag fortfarande är ett barn, jag KAN omöjligen ha påverkat mig själv så här mycket, och inte mina syskon heller.
Fast vad vet jag? Att inte äta av rädsla för att ens pappa ska komma hem och komma på en, att han lägger ens rena tvätt från gårdagen nere i en sopsäck i källaren för att man inte hunnit* ta reda på den, att han alltid är sur, att jag blir gråtfärdig bara av ett ord av honom, är det normalt? Jag kan ju inte veta eftersom jag alltid haft den här familjesituationen, men de flesta andra familjer verkar bra mycket mer harmoniska än min. Och andras pappor verkar mer mänskliga än min.


*Ja, jag tycker att man ska få ha lite fritid också. Efter att jag hade gjort merparten av mina läxor var det Veronica Mars, den enda tv-serie jag följer, i fyrtiofem minuter. Mitt under detta program kom frågan "har ni tagit reda på er tvätt?" och sopsäckshotelser.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0