Ü

Den här dagen har varit och ÄR heeeeeelt osannolik.
Till att börja med så var det ju skolveckans i särklass värsta dag med hemkunskap, no, svenska, no-lab och elevens val, musik (vi vet ju alla hur duktig jag är på sistnämnda ämne...). Så jag har alltså gått omkring i skolan och varit nere hela dagen.
När jag kommit hem och har repat mod och faktiskt är på ganska bra humör så bestämmer jag mig för att ringa min praohandledare. Hon svarar emellertid inte utan det gör hennes telefonsvarare. På ENGELSKA. Jag får ryck av hela världens offpissingattityd mot mig och bestämmer mig för att gå till Christel i skolan och säga henne ett par sanningens ord (dvs förtvivlat skrika "MEN HUR GÖR MAN OM MAN INTE KAN RINGA SIN PRAOPLATS?!").
När jag kommer till skolan är då entrédörren låst och jag är beredd att sätta mig ner på trappan och bara grina då Patrik (god bless him) öppnar åt mig och jag kan stampa upp till 7&9:s arbetsrum där jag diskuterar med Christel i tio minuter, tops.
Så återvänder jag då hem och finner att även ytterdörren hemma är låst. Och jag som inte tog med några nycklar! Jag går runt huset, kastar småstenar på Julias fönster, knackar på dörren, letar extranycklar i glashuset, RUBBET. Jag går till och med upp till Linnéa där ingen är hemma och försöker be om att få låna telefon.
Till sist, när jag har irrat omkring i kvarteret i tre kvart och jag sitter hela uppgiven på yttertrappan, kommer Julia förvånad ut. "Vad gör du här?"

Tack Gud. Jag älskar dig också.


(Och den som vågar kommentera ens det allra minsta stav- eller grammatikfel i den här texten åker på en tjottablängare så att de ryker in i väggen. Den bärande väggen, av betong.)