Ü

Fan. Är det så här det ska vara att ha en supergrupp som största favoritband? Hela tiden konkurrerar White Stripes, Brendan Benson och Raconteurs om min uppmärksamhet. (Ibland Greenhornes också, men det är på en lägre nivå.) För en stund sedan märkte jag att jag råkat älska The nurse med TWS på Last.fm, och utbrast "jag har för helvete aldrig älskat en låt av WHITE STRIPES?!". Trots att jag gillar dem.
Jag antar att allt ställs i proportion till vartannat, att BB på något sätt hamnar ovanför både Racs och TWS för att Jack White är en så pass dyrkad superkändis, ansedd som gud i vissa kretsar. Man måste ju ta den svages parti i sådana lägen. N'est-ce pas?

Jag satte mig själv i musikalisk karantän i eftermiddags. Det innebar inga vita ränder, inga berättare och ingen som helst BB Bumkin förrän jag hade rett ut konflikten. Och det höll fram tills för knappt fyrtio minuter sedan, då jag till sist kom fram till något slags slutsats: Man kan ha flera bästisar. Känslorna räcker till alla. Nu har jag lyssnat på BB praktiskt taget dygnet runt i en vecka, då kanske det är dags att kompensera det med lite White Stripes? Man måste ägna alla tid och energi, annars lämnar de en.

Jojo. Nu är hon nöjd med sig själv, prettobarnet.