10. En god människa av Nick Hornby

Hornby. Alltid lika karaktäristisk. Denna hans fjärde bok handlar om Katie som befinner sig någonstans i fyrtioårsåldern, är läkare och bor i ett radhus i London tillsammans med maken David och deras barn, Tom och Molly. David försörjer sig genom att skriva krönikor  under signaturen "Argast i Holloway", i vilka han klagar på allt och alla som inte faller honom i smaken. Detta stör sig kanske Katie lite på eftersom hon i stort sett är ensam familjeförsörjare då David inte direkt tjänar... storkovan. Dessutom är makarnas äktenskap inte det bästa, det går liksom på tomgång. Katie känner att botten snart är nådd; om det inte sker en förändring inom en snar framtid så skiljer hon sig och drar iväg med sin älskare.
Och ödet (eller vad det nu är som bestämmer sådant) är inte nödbett! När David söker upp en flum-helbrägdagörare som botar hans ryggont, blir han som omvänd. Det börjar med att han blir mycket gladare och trevligare, och eskalerar snart till att engagera hela gatan i att ta hand om hemlösa barn, ge bort Toms och Mollys saker m.m.

Detta är, på det där lite kliande Svenssonsättet, en rätt obekväm bok. När jag läser om Davids ovilja att äta stek till middag utan att dela med sig till de fattiga får jag dåligt samvete och en antydan till smärre ångest. För vi lever i överflöd, och det är sällan vi märker det. Annat än när vi läser böcker av en av Englands populäraste författare, alltså.
Men det är utan tvivel ett intressant ämne som boken behandlar, och dessutom på det där Hornbyska sättet, med en blandning av allvar och humor. På någon bakvänd vänster sitter jag och hoppas att David ska bli sitt gamla, sura jag till slut, de här världsförbättrarfasonerna går en på nerverna efter ett tag. (Säger en del om min innersta och sanna personlighet, huh?)

Boken slutar ändå lyckligt. Lyckligt med meningen att huvudpersonen kommer fram till att hon kan leva det liv hon lever och stå ut med det. Jag älskar när det är så, inget "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" utan riktig vardag, liksom. "Okej, jag bor inte i ett slott med världens bästa man och livstids försörjning utan att behöva jobba. Men jag har det bra ändå." Det är sånt som ger mig hopp om framtiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0