Julmys 2.0
Julgranen är inne och ska förstås prydas, men innan något krimskrams kan börja belamra dess grenar skall den stagas upp och stjärnan sättas i toppen. Pyttesyrran klättrar upp på en stol för sistnämnda ärofyllda uppdrag, men når inte och jag får träda in. Problem uppstår snart.
"Pappa? Du tror inte att man kan tälja till toppen lite? Stjärnans öppning är för liten för att få plats på grantoppen."
Pappa står i köket i färd med att laga tusen julmaträtter, så han kan inte leta fram någon lämplig kniv just nu. I stället roar jag mig med att leta efter Bläckfisken, toppdekoration fram tills strax efter millennieskiftet då min bror fick nog och köpte en stjärna i en gayaffär. Lönlöst kanske jag ska tillägga att sökandet är.
Nåväl, en kniv kommer i alla fall fram så fort vegetarisk rätt #52986 skjutsats in i ugnen och jag filar på trädets spets medan fadren kutar iväg för att leta upp någon bild till årets elektroniska julhälsning. Det är lättare sagt än gjort att få stjärnan att få plats på toppen, märker jag, men ger inte upp! I stället blir resultatet något taffligt: Stjärnan slår i taket och böjer hela toppen för att få plats, men jag känner mig nöjd med min insats.
"Men vad fan, nu lutar den ju framåt!" hör jag far min ropa just som jag lämnar brottsplatsen för att hämta kameran och föreviga mitt verk. Jaha. Tillbaka igen, gör om - gör rätt! Fadren lyckas räta upp granen - som nu börjar få tillnamn som 'den jävla' och "helvetes-". Nu kan vi börja bry oss om att binda fast barrhögen.
Jag hittar en bit snöre vi kan använda, knyter fast den i soffan vid matbordet och ska sedan försöka nå trädets stam genom att ta omvägen bakom vitrinskåpet.
"Så drar granen med skåpet i fallet", förklarar pappa. Jojo, vi kör med katastrofförsäkring. Medan jag går ner på alla fyra för att trixa med snöret bakom möbeln, säger jag att "jamen det är en fin tradition, det här med julgran, verkligen... GUD vad jag ska njuta av den sedan, ojoj! Aktiv njutning fram till tjugonda'n, inget ska få förstöra min granupplevelse".
Efter fem minuter och lika många olika vägar bakom vitrinskåpet, har vi bundit fast granen tillräckligt för klara eventuella efterskalv från jordbävningen. Jag landar i soffan för att njuta av resultatet.
"Sådärja", säger pappa och beundrar även han vårt jobb. "Var sade du att belysningen låg, då?"
Jag hittar lådan med elektriska ljus i någon av alla julpyntslådor som belamrar golvet i vårt vardagsrum och räcker honom den.
"Var det här verkligen den vi hade förra året?" frågar pappa förvirrat. "Den här är för utomhusbruk..."
"Pappa? Du tror inte att man kan tälja till toppen lite? Stjärnans öppning är för liten för att få plats på grantoppen."
Pappa står i köket i färd med att laga tusen julmaträtter, så han kan inte leta fram någon lämplig kniv just nu. I stället roar jag mig med att leta efter Bläckfisken, toppdekoration fram tills strax efter millennieskiftet då min bror fick nog och köpte en stjärna i en gayaffär. Lönlöst kanske jag ska tillägga att sökandet är.
Nåväl, en kniv kommer i alla fall fram så fort vegetarisk rätt #52986 skjutsats in i ugnen och jag filar på trädets spets medan fadren kutar iväg för att leta upp någon bild till årets elektroniska julhälsning. Det är lättare sagt än gjort att få stjärnan att få plats på toppen, märker jag, men ger inte upp! I stället blir resultatet något taffligt: Stjärnan slår i taket och böjer hela toppen för att få plats, men jag känner mig nöjd med min insats.
"Men vad fan, nu lutar den ju framåt!" hör jag far min ropa just som jag lämnar brottsplatsen för att hämta kameran och föreviga mitt verk. Jaha. Tillbaka igen, gör om - gör rätt! Fadren lyckas räta upp granen - som nu börjar få tillnamn som 'den jävla' och "helvetes-". Nu kan vi börja bry oss om att binda fast barrhögen.
Jag hittar en bit snöre vi kan använda, knyter fast den i soffan vid matbordet och ska sedan försöka nå trädets stam genom att ta omvägen bakom vitrinskåpet.
"Så drar granen med skåpet i fallet", förklarar pappa. Jojo, vi kör med katastrofförsäkring. Medan jag går ner på alla fyra för att trixa med snöret bakom möbeln, säger jag att "jamen det är en fin tradition, det här med julgran, verkligen... GUD vad jag ska njuta av den sedan, ojoj! Aktiv njutning fram till tjugonda'n, inget ska få förstöra min granupplevelse".
Efter fem minuter och lika många olika vägar bakom vitrinskåpet, har vi bundit fast granen tillräckligt för klara eventuella efterskalv från jordbävningen. Jag landar i soffan för att njuta av resultatet.
"Sådärja", säger pappa och beundrar även han vårt jobb. "Var sade du att belysningen låg, då?"
Jag hittar lådan med elektriska ljus i någon av alla julpyntslådor som belamrar golvet i vårt vardagsrum och räcker honom den.
"Var det här verkligen den vi hade förra året?" frågar pappa förvirrat. "Den här är för utomhusbruk..."
Kommentarer
Trackback
