Klass 9A
Jag blir så jävla ledsen när jag ser Klass 9A på tv. Kontrasterna blir liksom så starka - det finns jättebra lärare som vill sina elevers bästa och verkligen kämpar MED dem i stället för mot dem! Det gör mig förstås överlycklig, tänk att det faktiskt finns så bra människor!
Men sedan finns det ju de lärare som skiter fullständigt i sina elever (förutom möjligtvis de i sin egen klass). De som inte ger ut betygskriterier utan bara ytligt svarar på vad som motsvarar "MVG-kvalitet", för att kunna sätta betyg efter egen smak och grundat på gamla erfarenheter.
De som förutsätter att alla elever kan allt från början och att inga vidare instruktioner behövs för att eleverna ska uppnå de resultat de vill ha.
De som är orubbliga i sin övertygelse om när man ska ha prov (helst i en vecka då man har tre inlämningar och ett annat prov), vad man ska lära sig till det (40 sidor på en vecka - därmed basta!) och vilka kunskaper som behövs (irrelevant skit tagen direkt ur läroboken).
I stället för att den glada känslan tar över mig när jag kollar på programmet, så blir jag illamående och får ont i magen. Jag blir så patetiskt avundsjuk på eleverna i klassen som får ha så duktiga och jättebra lärare medan vi andra stackars satar får dras med sådana som inte på något sätt inspirerar, peppar, berömmer, instruerar eller gör ämnena roliga. Vi med prestationsångest till drunkningsgränsen som inte kan nå våra mål tack vare dåliga lärare som bara gör livet värre för oss.
Då borde jag förstås fokusera på mina två bästa lärare och de tre som är ganska bra samt "superpedagogerna" för att återfå tron på mänskligheten och att jag verkligen kan komma att göra skillnad om (när) jag senare blir lärare. Men jag vet inte. Just nu känns det bara svart. Tre månader till ska jag överleva med plågan det innebär att ha lärare som verkligen ingen tycker är bra (jag hade kunnat stå ut om jag visste att jag var udda i min ståndpunkt) och sedan ytterligare tre år med lärare som antagligen inte heller är några höjdare allihopa. Hello darkness.
Men sedan finns det ju de lärare som skiter fullständigt i sina elever (förutom möjligtvis de i sin egen klass). De som inte ger ut betygskriterier utan bara ytligt svarar på vad som motsvarar "MVG-kvalitet", för att kunna sätta betyg efter egen smak och grundat på gamla erfarenheter.
De som förutsätter att alla elever kan allt från början och att inga vidare instruktioner behövs för att eleverna ska uppnå de resultat de vill ha.
De som är orubbliga i sin övertygelse om när man ska ha prov (helst i en vecka då man har tre inlämningar och ett annat prov), vad man ska lära sig till det (40 sidor på en vecka - därmed basta!) och vilka kunskaper som behövs (irrelevant skit tagen direkt ur läroboken).
I stället för att den glada känslan tar över mig när jag kollar på programmet, så blir jag illamående och får ont i magen. Jag blir så patetiskt avundsjuk på eleverna i klassen som får ha så duktiga och jättebra lärare medan vi andra stackars satar får dras med sådana som inte på något sätt inspirerar, peppar, berömmer, instruerar eller gör ämnena roliga. Vi med prestationsångest till drunkningsgränsen som inte kan nå våra mål tack vare dåliga lärare som bara gör livet värre för oss.
Då borde jag förstås fokusera på mina två bästa lärare och de tre som är ganska bra samt "superpedagogerna" för att återfå tron på mänskligheten och att jag verkligen kan komma att göra skillnad om (när) jag senare blir lärare. Men jag vet inte. Just nu känns det bara svart. Tre månader till ska jag överleva med plågan det innebär att ha lärare som verkligen ingen tycker är bra (jag hade kunnat stå ut om jag visste att jag var udda i min ståndpunkt) och sedan ytterligare tre år med lärare som antagligen inte heller är några höjdare allihopa. Hello darkness.
Kommentarer
Trackback
