Och jag spydde aldrig på kullen vid 4H-gården

Det skulle inte förvåna mig ifall folk började anförtro mig att de inte vet var de har mig nu för tiden, tvärtom skulle det snarare bygga på min föreställning om att jag är minst två personer (mer eller mindre seriöst). Jag vet ju inte ens var jag har mig själv längre, att andra skulle veta det ter sig aningen bisarrt i det läget. All denna exponering av mitt inre och att jag måste imponera på alla, mest mig själv, och framförallt upprätthålla någon slags fasad... är kanske inte det bästa.
Men det ska bli bättring. Som en första grej hade jag tänkt sluta berätta för folk vad jag tänker på hela tiden. Det blir nämligen lätt väldigt krystat. Som i förrgår på svenskan, till exempel. Halva lektionen satt jag med en tanke i huvudet som jag inte kunde bli av med; Hur gött vore det inte att doppa en blöt Piggelin (nej, jag hittade ingen synonym som lät snuskigare...) i sand? Tänk er tillfredsställelsen när hela glassen är indränkt i små, små sandkorn och man bara sköljer av den och börjar om från början... Det måste ju vara det najs-aste man kan göra i livet. Med en glass.
Hela den här inre diskussionen kom sig av att jag läste High fidelity av Nick Hornby. Ni som läst boken förstås vidden av min sjuka fantasi. Kanske ska jag byta domännamn? Den här bloggen är ju tyvärr inte mycket bitter nu om dagarna. hilmasperversafantasierinnehållandeisglass.blogg.se låter väl idealiskt?

Eller inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0