Ü

Det är ju verkligen så att det är nu på tidighösten som jag lever upp! Jag vet inte om det är något fel på min hormonuppbyggnad, att jag borde tvångsmedicineras eller något, men höstens ankomst glädjer mig mer än vårens. Ett tag i alla fall.
Förmodligen har det att göra med min aningens pessimistiska syn på årstiderna: Våren är början på slutet och gör mig neråt på grund av det, medan hösten är början på början och därmed är ljuset i tunneln. Visst verkar det logiskt? Hösten och vintern är en lång, trist och grå raksträcka att leva sig igenom innan ljuset kommer tillbaka. Och det är ju fint.
Nu tappade jag tråden (å andra sidan har jag aldrig på riktigt påstått att jag har den minsta talang för skrivandet, och förresten tappar jag trådar ideligen), men hösten legitimerar ju allt som är motsatsen till duktigt. Vilket är en jävligt bra grej. Man BEHÖVER inte springa omkring halva nätterna och promenera fem varv runt Härlanda tjärn med alla ens kompisar bara för att det är i princip midnattssol. Man BEHÖVER inte gå omkring i världens minsta kläder bara för att det är värmebölja eller världens tjockaste regnställ för att landet svämmar över. Man BEHÖVER inte tvångsumgås, vara utomhus 20 timmar om dygnet, gå på femtioelva festivaler i månaden, känna ångest över alla kompisar man inte har och att man aldrig gör något vettigt när alla andra gör saker och livet springer förbi en för att det är sommar. I stället kan man sitta inne och ha maraton på amerikanska teveserier (ska jag köpa boxarna 2 och 3 av Veronica M så att de hinner fram till höstlovet eller ska jag vänta till jul?), dricka omåttligt mycket te som jag aldrig egentligen har gillat men bara för sakens skull, sova till ett på lediga dagar, eller föralldel skriva åtskilliga blogghyllningar tillägnade hösten.
Hösten är fanimej allt vi nånsin drömt om. De flesta tappade bara bort känslan för det någon gång i juni.



*För att någorlunda ordagrant citera en sex och samlevnadsfilm vi såg på hälsan i åttan. No further details.