Yeah I need you so

Jag vet inte om det är familjen eller mitt huvud som det är fel på. Jag går omkring och letar tecken överallt. Att mamma säger "vad glada ni ser ut när ni tittar på det där programmet" (ironiskt eller ej, jag iddes inte undersöka), är det ett sätt att uttrycka lite bitterhet över att vi inte ser glada ut annars? (Vilket vi gör. Vi är alltid glada, JAG är i varje fall alltid glad, men jag kan sätta en peng på att hon aldrig märker det.)
Eller att hon byter samtalsämne när Hanna utbrister "men ÅÅÅÅHHH, skilj er så att jag kan få flytta!", det tyder kanske på att Hanna vet något som inte jag vet och nu har hon försagt sig, de kanske ska skiljas?
MEN GÖR DET, ryck upp mig med rötterna (för de har ändå aldrig funnits), och kanske var allt bra för tio år sedan men nu är det bara kaos och jag skiter i vilket för jag har ändå ingen trygghet i något TACK VARE ER! Vår familj var aldrig meant to last, eller hur? Livet kan omöjligen vara bra när man är liten OCH när man är stor, visst är det så?
Men det är lugnt. Om tre år får jag bestämma själv vad jag ska göra med mitt liv. Jag tycker om min familj, men jag kan omöjligen leva leva när det är så här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0